När relationer kommer på tal handlar det ofta om relationer till andra runtomkring oss; familj, vänner, kolleger, djur. Vi sätter ner mycken möda och stort besvär för att ha fungerande relationer. Relationer är en förutsättning för att vi ska fungera, en förutsättning för överlevnad. Vi har bilder av hur den perfekta relationen ska se ut och vi beger oss ut på korståg i sökandet efter den heliga Graalen. Förödelse och nedbrända drömmar följer våra spår. Ibland tror vi att vi har hittat Graalen men blir besvikna när vi inser att den inte innehöll frälsningen från oss själva. Många av oss förväntar oss att den andra ska fixa något som vi själva inte klarar av. Göra oss hela eller ”komplettera” som det så fint heter. Det finns alltså någon därute som går omkring och bär på en pusselbit som tillhör oss – tror vi.

Jag är en skrivande människa. Genom att skriva har jag försökt komma på vad det är jag inte förstår – jag vill nämligen förstå saker. I skrivande stund deltar jag i en skrivkurs på nätet. Vi får nya uppgifter varje vecka och de senaste två veckorna har varit en mycket intressant resa i mig själv. Jag beställde en bok som tilltalade mig – det var säkert bara för att det var en uggla på framsidan. Jag läste några sidor och någonting klickade till i mig. Jag upptäckte dialogen som ett verktyg. Nu känns det som om jag inte skulle ha tid med annat än att bara skriva, skriva, skriva. Jag har fått en direkt kanal till min inre röst och min relation till mig själv har fått klarare ramar. Inget vimsande hit och dit eller ”varför?”, ”hur?”, ”när?” som rusar runt i huvudet. Nej, plötsligt finner jag mig själv i en mycket koncentrerad och djup diskussion med denna ”någon” som sitter någontans inne i mig och har en massa kloka saker att komma med. Dessutom har denna ”någon” humor.

Allt har sin tid. Alla relationer har sin tid. Jag vet nu att den allra viktigaste relationen jag har just nu är den till mig själv. För om jag inte har en bra relation med mig själv, är det föga troligt att mina andra relationer fungerar särskilt bra. Jag ställer höga krav på mig själv och nu har jag tid att ta reda på vad det har uppstått ur och hur jag kan dra nytta av det istället för att lägga krokben för mig själv stup i kvarten. Det syns nämligen i mina relationer – krokben efter krokben.

Så nu pågår en ständig dialog inne i mig och det är det mest upplyftande jag har varit med på länge! Jag påstår inte att jag har funnit den heliga Graalen men jag är på väg och litar på att ”någon” redan vet var den finns men jag måste göra jobbet själv. Man kan inte få någonting för ingenting. Det passar mig utmärkt för jag behöver livsläxor på löpande band, verkar det som och jag antar att det finns ett syfte med också.

 

 

Det började redan kvällen innan med en förlamande trötthet. Efter den intensiva föreläsningen tidigare på dagen om hormoner och kvinnors hälsa fanns inget ledigt utrymme kvar. Följande morgon en ihållande huvudvärk som skruvar sig upp genom ryggmärgen. Tankar om meningslöst, hopplöst, sorgligt – vad är vitsen? En cykeltur bland tranor, med värkande ögon badande i ljuset av en vit sol, gula fält flyter ut som honung, melankoli. Kyrkklockor kallar till dialog ( eller monolog? ) med Gud och jag irrar runt bland gravstenar innan jag hittar mormors sten. Så länge sedan jag var där. Solen lyser och lyser och jag ber om audiens hos Den med tusen och inget namn. Jag ber om att få bli liten igen. Jag ber om mormors ljuvliga doft av bullar och hennes lena händer, kattungar som sover i den modersdoftande skrubben under trappan, mjölkkrukan i brunnen. Kära lilla krummelur, jag vill inte bliva stur…

Några tårar senare ute igen på de tysta fälten. Uppgiven, skör, värkande. En hares kropp ligger mitt på vägen. Så mycket bryr människan sig, tänker jag och lägger den i diket åt kråkorna. Hur länge måste jag irra omkring här på jorden och se på allt elände? En bit efter harens sista skutt händer något. Jag får en överväldigande lust att städa! Mera fart på pedalerna och ut med mattor, fram med skurhink och trasa!

Dagar när livet får för sig att leka plockepinn kan bli för mycket för en liten människa. Så mycket att tänka på, hålla reda på, förstå. Då är det dags att jorda sig, låta saker och ting bero. Då är det skönt att fara fram med skurborste och mattpiska. Som en symbolisk handling. Som att tvätta själens fönster så man kan se ut igen. Bort med skiten! Trögheten i korsryggen släpper. Flödet blir fritt igen. Jag sänder ett tack till Moder Jord som förstår vad jag behöver när det går för varmt uppe i huvudet. Hon tar alla tårar och omvandlar dem till blommor och träd.Tillbaka till kroppen, tillbaka till jordliga ting som dammsugare och nytvättade lakan. Allt kommer att bli så bra så!

 

 

Varför verkar allt fler män i västvärlden utveckla bröst och mera fett runt höftpartiet? Varför har kvinnor i västvärlden mera PMS- och övergångsbesvär än i andra delar av världen? Varför fokuserar vi mera på behandling av symptom än på orsakerna till att symptom uppstår?

I går ( lördag ) var Friskvårdsklinik Natur och Hälsa i Närpes värd för en föreläsning med rubriken  Hormoner och Kvinnors Hälsa av och med Marianne Arnström från Sverige. Ca 40 kvinnor hade samlats och i 6 timmar sög vi i oss information som svampar. Det om något bevisade hur angeläget detta ämne är och hur lite vi – åtminstone jag – visste egentligen om hur våra hormoner jobbar och vad som händer när det blir obalans i hormonproduktionen. Kvinnor och hormoner… gäsp! kanske någon tänker nu och det är i så fall bara att beklaga för det är hormonerna som är förutsättningen för att vi fungerar överhuvudtaget – männen inkluderade. Marianne är en kvinna som kan hålla sin publik 100% uppmärksam och hon krävde det också genom att sluta prata om det satt folk djupt försjunkna i samtal mellan bänkraderna under hennes framförande. Hon ville inte att någon skulle missa en enda bokstav! Jag förstår varför.

Hennes material baserar sig på Dr John R. Lee’s ( som avled år 2003 )  forskning om naturliga hormoner och under hans tid som husläkare stötte han på otaliga kvinnor med symptom som han till slut, efter flera års gedigen forskning, förstod berodde på hormonell obalans och felmedicinering vilket skulle senare bekräftas. Trots starkt motstånd från den konventionella medicinforskningen har man tvingats inse att han har haft rätt i sina antaganden. Men det betyder inte att allt är frid och fröjd. Om Dr. John R. Lee, med sitt holistiska förhållningssätt, ville finna orsaken till symptom så vill den dominerande medicinforskningen fortsättningsvis hitta effektivare botemedel mot symptomen – inte orsaken! Marianne berättade om ett tillfälle då Dr Lee var tillsammans med folk inom forskning och läkemedelsbranschen där han ville sätta fokus på nödvändigheten att hitta grundorsaken till bröstcancer och det svar han fick var: ”Vi vill inte veta varför kvinnor får bröstcancer. Vi vill få fram läkemedel mot bröstcancer.” Jag tycker att detta svar är ett svar på den sista frågan jag ställde i inledningen.

Vad är det då som är problemet? Jo, enligt Dr Lee och många med honom är det östrogenet som är boven i dramat. Han myntade begreppet östrogendominans vilket betyder att män och kvinnori västvärlden har alltför mycket av östrogen och som ger en rad olika symptom som bl.a. bröstcancer ( vilket de flesta läkare vet ), äggstockscancer, livmodercancer, prostatacancer, fetma, sköldkörtelproblem, osteoporos ( benskörhet ). Jag skriver ”symptom” därför att sjukdomstillstånd är de facto symptom på att något är galet i kroppen och inte orsaken! Vi medicinerar för högt blodtryck men högt blodtryck är ett symptom på att något annat är fel. Har vi huvudvärk är det ett symptom på olika orsaker men vi äter aspirin för att ”bota” huvudvärken istället för att ta reda på varför vi har huvudvärk.

Nu tänker jag inte gå desto djupare in på östrogen men det kan vara bra att veta att det är ett klassnamn på flera olika östrogener: Östron, Östradiol och Östriol är de tre viktigaste östrogenerna och som bl.a. gör att brösten börjar växa, vattnet att stanna kvar i kroppen, att man blir rundare om höfterna. Östradiol är en av orsakerna till att män får prostatacancer. Vi ska komma ihåg att prostatan är mannens motsvarighet till kvinnans livmoder för de har samma ursprung i fosterstadiet.

Vi utsätts dagligen för östrogenliknande ämnen från kemikalier; växtgifter, lösningsmedel, plaster, insektssprayer … det är kanske skäl att gå igenom badrumsskåpet och städskrubben? Dessa gifter skadar folliklarna (  äggcellernas ”bo” ) och pojkarnas testiklar redan i embryostadiet. Vi har under ett par generationer utsatt oss för allehanda miljögifter ( jag minns hur mormor glad i hågen ”puffade” vita moln av DDT i jordgubbslandet ovetande om vad hon gjorde för så gjorde alla ) så det är inte så konstigt att konsekvenserna nu börjar synas i allt större skala. Den preparerade maten vi äter är väldigt östrogenstinn dels p.g.a av sojaprodukter – en östrogenkälla som blandas i. Kött är också ett problem eftersom man åtminstone i USA ger östrogen till djuren för att de ska utveckla mera ”kött på benen”. Jag har för länge sedan slutat upp med att påstå att ”det händer inte här”…

Vårt immunsförsvar är A och O för optimal hälsa. Det vore logiskt att sätta mera fokus på att stärka immunförsvaret som vår livsstil och de miljöproblem vi har skapat, har desarmerat. Men vi har under flera årtionden utsatt oss för gifter och näringsfattig mat och effekterna av det syns nu redan i embryostadiet. Männens spermiekvalitet är klart sämre idag och kvinnornas folliklar är dåligt utvecklade. Men friska människor har inte läkemedelsindustrin någon glädje av. Vi är själva ansvariga för att hjälpa vårt immunförsvar och kan välja att köpa giftfritt så långt det bara är möjligt – vad gäller mat och hushålls/skönhetsprodukter. Vi kan laga vår egen mat av bra råvaror istället för att sitta och glo på arga kockar och grilltävlingar.

De hormonliknande läkemedel som skrivs ut vid klimakteriebesvär, cancerbehandling, barnlöshet osv är syntetiska vilket innebär att de liknar det naturliga hormonet men man har fifflat lite med molekylen så att kroppen ska tro att det är ett hormon som är naturligt och därmed ofarligt. Dr. Lee framhöll att det är de naturliga, ickemodifierade hormonerna som ska återställa balansen men eftersom man inte kan ta patent på något som finns i naturen så finns det heller inga pengar att hämta och därmed inget intresse att marknadsföra. Därav det svala intresset för naturliga hormoner och läkemedel, för att inte tala om lobbandet mot dessa!

P-pillret är ett kapitel för sig och det går inte att med några rader redogöra för denna gåva från helvetet. Själv har jag inte läst boken ”The Bitter Pill” av Dr. Ellen Grant eftersom jag fick veta om den igår men jag tror att det kan vara av största vikt att läsa den. En annan bok om miljösmart födelsekontroll ”Grönt är skönt” av Irene Ivarsson och Birgit Linderoth kan också vara en bra investering – varför inte båda böckerna som julklapp till en dotter? Unga kvinnor utsätter sig för enorma risker med p-piller som försätter kroppen i kaos och kan ge konsekvenser som inte går att reparera. Larmrapporter poppar upp med jämna mellanrum men fortfarande äter unga kvinnor p-piller med livet som insats. Depression är starkt förknippat med p-piller!

Vad är det då som kan återställa hormonbalansen? Jo, hormonet Progesteron! Vi har underskott av det naturliga progesteronet och som hjälper till att hålla östrogennivån i balans. Namnet ”Progesteron” leder tanken till ett hormon knutet till havandeskap men det naturliga progesteronet är en förutsättning för att upprätthålla balans i kroppens celler. Så när läkaren talar om progesteron i ordinationssyfte är det förmodligen ett syntetiskt hormon det handlar om. Det efterliknar det naturliga progesteronet men som sagt, man ändrar lite i molekylen i tron att kroppen ska acceptera det utan protester. Det finns progesteronreceptorer i kroppens alla vävnader; i hjärnan, vita blodkroppar bl.a. Inte bara i livmodern. Naturligt Progesteron är en substans – tillverkat av växtfetter och oljor – som är identisk med de progesteronmolekyler som tillverkas i äggstockar och testiklar. Kroppen använder sig av Progesteron för mycket annat än enbart reproduktion och hormonet är oerhört viktigt för hindrande av onaturlig celldelning som kan leda till cancer. Och du, om du har svårt att hitta lusten till sex så kan brist på naturligt progesteron vara en orsak!

 

Om du är intresserad av att ta reda på din hormonstatus kan du beställa det t.ex här

 

Den information jag fick på föreläsningen gjorde mig klokare, lättad men också upprörd och förbannad. Under Rosa Bandet-yran som pågick tidigare i år ville man uppmärksamma bröstcancer och de som fallit offer för denna hemska sjukdom, ja. Man uppmanade folk att stödja forskningen för bättre behandlingsmetoder och läkemedel, ja. Men ingenstans hörde jag att man ville att vi skulle stödja för att hitta orsaken till att kvinnor får bröstcancer, det insåg jag igår! Mantrat är fortfarande att det är ärftligt men det är inte hela förklaringen! Att skära bort sina bröst p.g.a. ärftlighetsfaktorn är ett fruktansvärt beslut många kvinnor känner sig tvingade att ta. Det finns orsaker som kan spåras till en hormonell obalans orsakad av bl.a. livsstil och miljö och som kan ställas till rätta igen för att stoppa en redan pågående cancerorsakande celldelning eller förebygga cancer. Naturligt Progesteron kan vara en lösning. Någon har sagt att cancer är läkemedelsföretagens största kassako. Javisst ja! Man var ju inte ens intresserad av att ta reda på varför kvinnor får bröstcancer…

Jag googlade på ”5:2 diet” och fick 17 900 000 träffar! Verkar vara sprängstoff det här. Jag har själv fastat efter metoden sedan juni med övervägande positiva resultat. Mitt mål var att komma i mina favoritjeans inom sju veckor och till min stora förvåning var det ingen match! Jag hade inte fått på mig brallorna på 9 år! Jag har gått i dom två gånger sen dess för jag konstaterade att jag har snyggare benbeklädnader nu än då fast nu är ju dom alldeles för stora. Tur att det finns kjolar!

Jag är fascinerad över denna uppsjö av artiklar, böcker och diskussioner om dieten. Vad är det man pratar mest om? Jo, mat! Vad och hur mycket man ska äta dom dagar man fastar. Allt fokus på just de två fastedagarnas näringsintag! Som om vi svalt ihjäl eller drabbades av farliga sjukdomar om vi är utan mat en dag eller två. Man pratar om fasta som om det var något nytt fenomen. Man pratar om fasta som en mirakelkur till ALLT eller som en inkörsport till självsvält och sjukdomar. Det beror bara på vem man lyssnar på.

Vår fixering vid mat är pervers. Skräcken för hunger finns inbyggt i oss av naturliga skäl men jag undrar vilken slags hunger vi egentligen försöker stilla med denna matpornografi vi mer eller mindre tillåter oss utsättas för. Vi tillfredsställer våra sinnen med matprogram i tv:n istället för att använda våra egna kök. Vi är vilse i pannkakan när vi irrar mellan kilometerlånga hyllor som dignar under 50 olika märken av samma vara. Omtöcknade av sockerbomber och härdade fetter ser vi inte kopplingen mellan depression och näringsbrist. Hypnotiserade av medias ständiga bombardemang av krig, ekonomisk kollaps och en döende natur går vi omkring och väntar på Armageddon. Vi ser inte att nedmonteringen av vår förmåga att tänka själva till stor del beror på vad vi stoppar i oss.

Vi i västvärlden tycker att man i länder där korruption och matbrist är rådande ska ta efter våra demokratiska värderingar och att man ska engagera sig och gå och rösta. Hur engagerad kan man vara i samhällsfrågor när den viktigaste frågan är hur man ska få mat nästa dag? Vår självgodhet vet inga gränser. Det finns hunger och så finns det hunger.

Jag tror att det är bara bra att ”svälta” sig då och då. Jag tror att det är bra att kroppens ekosystem får vila från all den smörja vi dagligen tuggar i oss. Det visste man redan för flera tusen år sedan att kroppen mår bra av att få vila från det ständiga nedbrytningsarbete matintag medför. Den största vinsten jag har av fastan är att mitt behov av att äta i tid och otid mer eller mindre har utplånats. Jag har blivit mera medveten om skillnaden mellan hunger och frustration/missnöje. ”Ta en kaka så blir du glad” gäller inte längre. Mat som fenomen känns mindre intressant för jag har upptäckt andra dimensioner inom mig på vägen. När jag fastar går jag in i en annan rytm. Jag blir mera uppmärksam på inre processer och begreppet ”soul food” blir högst påtagligt. För jag tror nämligen att om själen dagligen får näring så minskar behovet att ständigt vara på jakt efter något att stoppa i munnen. Vi i den ”rika” delen av världen har alla möjligheter att satsa mera på ”soul food” eftersom basnödvändigheterna redan är tryggade. Det har inte mamman i ett land där kampen om överlevnad p.g.a. hunger är vardag. Hon har inte tid att tänka på inre processer eller demokratiska val.

Vi kan minska berget av bortkastad mat genom att äta mindre. 1/3 av all mat vi släpar hem kastas på soptippen varje dag! Hur sjukt är inte det?

5:2 dieten är inget märkvärdigt. Den har blivit big business men om vi sansar oss och tänker efter lite så handlar det inte om annat än att vara utan mat i två dagar per vecka. Varken mer eller mindre. Kanske vi också kan få större förståelse för varför så många människor inte kan tänka på sånt som är så självklart för oss i den ”rika” delen av världen; demokrati, miljö, ekonomi, jämställdhet, djurrättsfrågor, krig osv osv. Man orkar inte, kan inte engagera sig när man är hungrig – på riktigt.

Jag har en god vän som inte äter så mycket men som ändå har massor av energi. Hon brukar säga att hon lever på ”änglamat”. Vad det är vet jag inte men jag tror att det är någon typ av ”soul food”.

På kostdoktorn.se finns det mycket intressant och tänkvärt att ta del av! Länk finns i höger spalt.

Vad är det som gör att man inte gör det man borde göra? Hur många gånger har jag inte tänkt att det och det ska jag börja göra för att underlätta vardagen bara för att några veckor senare konstatera att jag fortfarande kör i gamla spår. Vanans makt!

Under långa skogs
promenader försiggår en febril hjärnverksamhet ( försöker lära mig gåmeditation men det verkar bara ha motsatt effekt ). Jag vet inte hur många videosnuttar, noveller, kåserier ( ett utdött fenomen? ) eller föreläsningar som har snurrat på inne i huvudet under taktfast fotarbete. Det kommer en tanke, en fras eller en bild som jag MÅSTE komma ihåg att skriva ner på papper när jag kommer hem. Vad händer? Ingenting i stort sett. Alla idéer har lämnats kvar i mina fotspår i skogen, som Hans och Gretas brödbitar som fåglarna snodde, och det går tammesjutton inte att hitta tillbaka!

Det är de där ögonblicken av aha! som är så svåra att hålla fast någon längre stund. Ok, det mesta av de ”briljanta” idéerna visar sig vid närmare eftertanke inte vara så genomtänkta men de kan ofta vara frö till något användbart på längre sikt. Jag har min ”lilla svarta” med mig i väskan i vilken jag skriver ner saker jag hör och ser – just in case. Och visst lönar det sig! De hastigt nedskrivna raderna verkar börja leva sitt eget liv mellan pärmarna och det känns tryggt – jag behöver inte lägga mig i hela tiden.

 

När jag kör bil är det inte läge att skriva. Jag skulle aldrig komma fram i tid – nå, det gör jag inte annars heller – för jag skulle vara tvungen att stanna stup i kvarten. Då finns det ett annat hjälpmedel som jag håller på att bli förälskad i på riktigt; digital recordern. Den är en av de bästa investeringarna jag har gjort. Ok, jag har en telefon också men den här är enklare. Det känns också lite sådär halvproffsigt att sitta där med den lilla apparaten i handen och tala in plötsliga insikter, pågående och framtida projekt. Som en författare som researchar för sin nästa bok. Som vanligt raderas mycket av det sagda eftersom kritikern i mig alltid har åsikter och de är sällan positiva. Jag kanske skulle sluta upp med att lyssna och researcha vidare så blir det nog bra till slut. 

Ett projekt är så gott som avslutat, man borde luta sig tillbaka och njuta av frukterna…men se, det går inte! Jag tror att jag har börjat förstå mig själv allt bättre under det senaste halvåret som har gått. Jag har lärt mig identifiera mina svag sidor och jag blir allt bättre på att luska ut hur jag ska undvika att låta dem ta över. En av mina skuggor är perfektionisten som får luft när något ska levereras eller avslutas. Jag går ner i vikt, går på högvarv och blir på snudd obsessiv ( jag glömmer allt annat och har svårt att få ett slut på det jag arbetar med – om det känns viktigt dvs ). Att skriva får mig att glömma att det finns en värld utanför och jag får verkligen jobba mig ut ur den bubblan jag befinner mig i. Det är något jag får jobba med – tror jag. Eller så kan jag bli kompis med perfektionisten. Om jag accepterar mina skuggor istället för att kämpa emot eller springa undan så blir de mina bästa vänner, hjälpare och bundsförvanter.

Men samtidigt är det en skön känsla att vara inne i ett ”flow” och bara koncentrera sig på en sak. Omgivningen kan ha problem med människor som är mer eller mindre onåbara när de arbetar intensivt men hör inte det till sakens natur? Det borde vara allas rätt att få koncentrera sig på det de gör utan att ständigt bli avbrutna. Att bli avbruten i ALLT vi gör är mera regel än undantag numera. Fast vi bidrar ju själva till det genom att vara tillgängliga 24/7 via telefoner och datorer. Om du känner att du inte får slutföra saker och det stressar dig finns det bara ett råd jag kan komma med: stäng av, säg nej och/eller be om att få återkomma.

Fridens liljor!

971457 687673937928957 752961178 nHej kära läsare!

Jaha, efter många om och men och miljoner mail fram och tillbaka så är min hemsida klar. Det är inte utan att jag är nervös och har lätt magknip för nu gäller det att hålla den vid liv. Så välkommen till min sida och jag hoppas att innehållet ska vara till glädje och nytta. På min blogg kommer allt och inget att avhandlas och reflekteras över. Jag är själv ingen flitig bloggläsare men det kan ju ändras nu när jag har kastat mig ut i bloggosfären ( säger man så fortfarande eller är jag fortfarande kvar på 1900-talet? ). Jag tycker om att skratta och kommer därför att försöka sprida det vidare på bästa sätt. Jag är inte mindre seriös för det. 

Hemsidan är först och främst ett sätt för mig att vara tillgänglig för så många som möjligt. Vi behöver alla uppmuntrande ord på vägen och ibland professionell hjälp med olika problem som kan uppstå på livets väg. Som psykiatrisk sjukskötare, hypnoterapeut och coach kan jag erbjuda högklassigt stöd och vägledning. Det är för mig ett privilegium att få finnas till för Dig! Tveka inte att kontakta mig om du har frågor. Under tiden kan du kika in på min sida för att få en bild av vad jag gör. Väl mött där!

 

May the Force be with you!