Påskveckan har susat förbi. Jag hade tänkt vara produktiv med att skriva under påskhelgen men det har varit segt, kan jag säga. Jag har hellre spelat hjärndöda spel och tittat på sitcom-serier så till den milda grad att jag är botad för en lång tid framöver. Nu har jag kommit ur min baksmälla efter en ledighet på soffan med ostbågar, en låda memma, spel och sitcomsnortande och det känns skönt att ta nya tag.

Jag ljuger, jag har också lyssnat på intressanta radioprogram och särskilt ett har fastnat i de grå ganglierna. I Kropp och Själ ( SR P1 ) tog man upp det här med beröm och att det inte alltid har den effekt man skulle tro – en bra självkänsla och ett bra självförtroende – utan beröm kan faktiskt underminera självtilliten på sikt och hur kommer det sig? Jo, om man under uppväxtåren ständigt får beröm för det ena och det andra – oftast för prestationer och utseende – ökar risken att man utvecklar ett beroende av yttre motivation för att åstadkomma något på bekostnad av den inre motivationen. Vi drivs av inre och yttre motivation och dessa två bör vara i balans – kanske med en viss övervikt på den inre motivationen, enligt min mening. Idrottsmän styrs i hög grad av inre motivation, dvs de tävlar mot sig själva och söker slå tidigare personrekord istället för att ständigt mäta sig med konkurrenterna. Känslighet för kritik och sparsam feedback eller ingen feedback alls från omgivningen gör att många svajar i sin självtillit och inte klarar av att fatta självständiga beslut i yrkeslivet. Frånvaron av ständig feedback ( positiv sådan! ) gör att många förlorar tron på sin förmåga eftersom den inre motivationen inte är stark nog att bära trots noll respons av omgivningen. Tyvärr verkar den unga generationen få lida för föräldrarnas idoga beundran och applåder i tid och otid. Många arbetsgivare upplever att en del unga har svårt att jobba självständigt och att det är svårt att tillrättavisa utan att det upplevs som kränkande. Nu vill jag understryka att det här är ur ett Sverigeperspektiv men jag vet att det är ett växande problem här i Finland också. Jag vill uppmuntra alla och särskilt småbarnsföräldrar att ta sig tid att lyssna på programmet.

Ditt ord är en lykta för min fot, ett ljus på min stig ( Ps 119:105 ). Jaha, kanske någon undrar nu, har hon gått och blivit religiös på gamla dar? Nej, jag är inte religiös men i allra högsta grad andlig och det innebär att ALLT som människan har skrivit och upplevt genom tidernas tider är av intresse för mig. Det som slår an en ton i mig tar jag fasta på och använder i min vardag oberoende om det är kristet, muslimskt, hinduiskt, ateistiskt, buddhistiskt eller vad det nu kan vara. För mig handlar det om människans sökande efter sin sanning, sin mening och alla hittar den på sitt sätt. Jag var redan som liten fascinerad av denna ”lykta för foten” och jag fick liksom inte ihop det; hur har man en lykta för foten? Jag fick reda på det inte för så längesedan. På den tiden när texten skrevs ned ( vet inte när ) så hade man en typ av näbbskor med en liten lykta frampå som lyste upp stigen steg för steg. Det var nämligen vanligt att man vandrade när solen gått ner eftersom det var svalare då och man hade kanske händerna fulla med packning.

När jag coachar och håller mina workshops är en av de centrala punkterna att ta ett steg i taget. Du har stakat ut destinationen, målet och du uppmuntras att lita på att Livet leder dig rätt – det du behöver fokusera på är ta ett steg i taget mot det mål eller den dröm du vill nå. Du ser inte hela vägen men du fortsätter med vissheten om att du kommer att nå målet. Ibland behöver du göra avstickare för att hämta information eller få erfarenheter du kan ha nytta av längre fram. Det är som att köra bil om natten; du vet att du ska till t.ex. Åbo men du ser inte hela vägen. Du ser så långt helljuset lyser och du förlitar dig fullständigt på att du ska komma fram. Det du kan göra under tiden är att köra, köra och köra. Du sätter dig inte i bilen och funderar på hur i all världen du ska komma till Åbo. Nej, du startar bilen, fullt och fast övertygad om att den ska föra dig till målet. Du tankar, tar en paus på vägen och kanske behöver byta ett däck eller fylla på olja och fortsätter sedan tills du kommer fram.

ljus i mörkertyyalniz.com

 

Så vilket mål eller vilken dröm har du i sikte och vilket steg kan du ta IDAG i riktning mot det du vill uppnå? Kom ihåg, vilket steg du än tar leder det dig närmare eller längre bort. För mig betyder Ditt ord är en lykta för min fot, ett ljus på min stig att så länge jag litar på att Livet bär så behöver jag bara koncentrera mig på att ta ett steg i taget i riktning mot min destination. Jag tar reda på vad jag kan göra idag: ringa ett telefonsamtal, söka information, lägga ut en annons, sälja eller köpa, vila, äta mindre eller mera hälsosamt osv.

                    ”Ingen vind är gynnsam för seglaren som inte har stakat ut sin destination”.                                                                                                         no wind is

socialjeanie.com

 

Alla dom där ”hur” frågorna lämnar jag åt sidan för jag vet att svaren kommer allteftersom. Du, som jag, löser problemen när de väl dyker upp så det är inte lönt att försöka lösa problem som ännu inte har uppstått i den fysiska sfären. Jag tenderar att försöka i huvudet lösa ännu icke verkliga problem med en massa onödig oro som resultat. Dessutom ökar risken för att jag inte vågar ta de nödvändiga stegen för jag upplever mig inte ha 100% garanti för att det är rätt steg eller beslut; jag litar inte på att jag får support bara jag är tydlig med vad jag vill. Jag litar ju inte ens på mig själv så hur ska jag då kunna lita på Livet?

Spegelarbetet är ett bra sätt att ge sig själv beröm och uppmuntran om det är det som behövs för att ta nästa steg. Spegelarbetet ingår i mental träning och du ställer dig helt enkelt framför en spegel, ser dig själv djupt in i ögonen och säger trevliga saker till den som tittar tillbaka på dig. Det kan kännas jättekonstigt och pinsamt till en början men tro mig – det har effekt! Pröva på att säga ”jag älskar dig, jag älskar dig verkligen väldigt mycket”. Om det känns knasigt eller långt ifrån vad du känner så kan du börja med ”jag är villig att älska dig,uppskatta dig och verkligen se dig för den du är – på riktigt”. Du hittar nog på lämpliga lovord som känns bra för dig. Du kommer att känna dig jättedum och fånig – och? Varför skulle du inte heja på dig själv? Varför skulle du inte pussa din spegelbild? Titta på vilken liten unge som helst som ser sig själv i spegeln – du ser en unge som är betagen av sin spegelbild för den har ännu inte fått lära sig att den måste få bekräftelse utifrån för att känna sig värdig. Barnets självmedvetenhet har ännu inte blivit dess fiende. Utifrån kommande beröm kan som sagt hjälpa – och stjälpa.

 

kärlek

 buccultureshock.com

Så nu knyter jag ihop dagens godispåse och hoppas att du, kära läsare, har fått en karamell att suga på en stund.

Fridens liljor!

 

Det är en märklig upplevelse att känna ett starkt behov av att skriva men inga ord kommer fram. Jag inget att säga eller jo, jag har massor att säga men inte just nu. För ett par veckor sedan blev det bara stopp och jag har känt stor frustration över den inre tystnaden tills för ett par dagar sedan. Nu har jag insett att det är så det ska vara. Jag är en usel coach när det gäller mig själv och ser inte till mina behov av stillhet och eftertanke. Det är så lätt att bli hemmablind.

Jag har lyssnat mycket på radio den senaste tiden och har lagt märke till att lyssnandet till det som är utanför mig till stor del avtrubbar min hörsel vad gäller det som pågår inom mig. Att höra om helvetet i Syrien, om det eskalerande vansinnet i Ukraina, om alla som är på flykt i Sudan, ekonomier som kraschar och om nya diagnoser på barn som anses dagdrömma för mycket får min själ att dra sig ännu mera inåt och bort från denna fysiska tillvaro. Min vanliga reaktion på alltför mycket negativ information är att bli handlingsförlamad och deprimerad och jag vet att jag inte är ensam om det. Hur många av oss går inte omkring med domedagsprofetior ständigt ringande i våra öron? Den vanligaste reaktionen är eskapism, en flykt in i olika tröstebeteenden; shopping, sex, droger och alkohol, cynism, mat, rasism, religion – ja, listan kan göras hur lång som helst.

Dagens nyhet för mig var att forskningen inom barnpsykiatrin i bl.a. USA som bäst jobbar på en sidodiagnos till ADHD; SCT eller Sluggish Cognitive Tempo. Kriterierna för att ett barn ska diagnosteras med SCT är följande: dagdrömmande, flukturande uppmärksamhet, frånvarande, tappar röda tråden i tankegången, blir lätt ( snabbt? ) förvirrad, verkar sömnig, långsamt tänkande, långsamma rörelser, låg initiativförmåga och blir lätt uttråkad ( behöver stimuleras ).

Jag kan ju se utgående från listan att dessa egenskaper kan vara till hinder för ett barn att fungera optimalt i ett samhälle där målinriktat tänkande/beteende, resultat inom överskådlig tid, beslutsamhet och resultatmedvetenhet hyllas som det saliggörande. Det jag också ser att barn upp till 5-6 års åldern är omedelbara och omedvetna om sig själva men desto mera ett med nuet. De kan föreställa sig saker som om det är ”på riktigt” och de spelar upp roller de ser omkring sig. Sedan sker domesticeringen av barnen när de börjar skolan – de tvingas sluta dagdrömma och ska istället använda linjal och rutigt papper och ingen frågar hur de uppfattar den värld de nu har tvingats in i. Ingen frågar sig varför dagdrömmandet blir ett sätt att överleva i en värld där vuxna rabblar upp gammal kunskap och samtidigt larmar för en mörk och dyster framtid.

Istället för att se barnens psykiska illamående som ett symptom på något som är sjukt i deras omgivning och fokusera på och åtgärda orsakerna så ska barnen anpassas med hjälp av psykofarmaka. Än en gång visar vi vuxna att vi inte är villiga att se vår egen del i den sjuka värld vi har skapat och skapar. Vi vill inte ändra på vår livsstil och vi vill definitivt inte se in i barnens ögon för det är för smärtsamt att se vad vi har svikit mest av allt; vårt eget inre barn. Det är en naturlig reflex att undvika det som gör ont men som vuxna är det vår förbannade skyldighet att möta vår smärta öga mot öga och lyfta upp det lilla barnet som vi alla bär inom oss. Det är vår förbannade skyldighet att fråga vårt inre barn om vad det drömmer om och det är vår förbannade skyldighet att hjälpa barnet att manifestera drömmarna – NU! Tro  mig, den här världen skulle vara rena himmelriket om vi lyssnade mera på barnen och tog till oss deras syn på hur vi kan lösa världens problem.

Jag är så ledsen att jag inte insåg detta när mina egna barn var små men jag har ett barnbarn, flera är kanske på väg hit till jorden så småningom och världen är full av barn som bär på drömmar som bara väntar på att få bli berättade och HÖRDA.

Det har varit en tid av inre tystnad, skogen och gråstenarna har kallat på mig mera på sistone. När jag var liten var skogen mitt kungarike och jag spenderade mycket tid med att sitta i träd, gå längs vattendrag, krypa in i bergsskrevor och redan som liten sörjde jag över att jag höll på att glömma, att dimman mellan mig och den plats jag kom ifrån blev allt tätare. Jag kunde gråta över att jag inte såg de små väsen som jag visste fanns där – jag kände av dom och jag sörjde över att deras värld höll på att stängas för mig. Redan som 5- åring kände jag mig inte värdig att få vara med längre i den världen för jag tyckte det var så svårt att vara liten och ville bli vuxen fort för att slippa känna sorgen. Som om jag redan då visste vad som skulle komma.

Nu är jag på väg till skogen igen och gråstenarna känns plötsligt så närvarande, så tydliga. Nu är det inte tid för mitt vuxna jag utan nu är det dags för mitt inre barn att ta min hand och leda mig in i skogen för att hjälpa mig att minnas hur viktigt det är med dagdrömmar och att i dem finna en del av svaren. Jag har en annan följeslagare som också är bra på att se sånt som mitt vuxna jag inte ser;

2013-10-13 15.46.42

Nemo – en fyrbent varelse med stor visdom och som jag ofta har en ordlös konversation med. Hunden Kerberos som vaktade vid andra sidan floden Styx var den som såg till att alla gick in i dödsriket Hades. Nemo är hunden som leder mig genom glömskans dimma tillbaka till den jag var – innan jag domesticerades och tvingades använda linjal och rutigt papper för att förstå och kunna leva i den här världen.

I morgon, måndag 14.4. kl. 18-20.30 håller jag min Vision Workshop på Kasern 13, Korsholmsesplanaden 6 i Vasa. Där kan du testa den dröm du kanske just nu går omkring och bär på. Välkommen!

Carinas Workshop2

 

Jag vill spinna vidare på mitt förra inlägg där jag skrev om att antalet självmord – försök till eller genomförda – ökar något under våren. För den som lever upp på våren, blir mera energisk och positiv kan det kännas helt galet att någon gör något så fruktansvärt som att ta livet av sig när ljuset återvänder och naturen vaknar till liv. Det strider mot allt förnuft. Den som blir nedstämd och trött när hösten med sitt mörker kryper in under huden kan på ett plan förstå att man inte orkar och väljer att avlsuta sitt liv. Hösten medför också ökad risk för självmord p.g.a. mörkret som sänker sinnesstämningen hos många. Det går liksom att tänka den tanken men att våren skulle trigga igång en sådan oåterkallerlig handling är svårare att begripa. Det är ett svårt ämne att prata om men inte desto mindre viktigt. Sen får vi inte glömma att det inte är enbart årstidväxlingarna i sig som triggar igång destruktiva handlingar. Det är ofta många andra bakomliggande problem i en människas liv som belastar och som tillsammans med yttre omständigheter medför ökad risk. Det som triggar igång ett destruktivt beteende kan ibland verka svårt att koppla ihop med det som är problemet.

Tanke är energi. Känsla är energi. Fysisk handling är energi. Allting är energi. Vi har inte alltid så lätt att inse det och vi separerar dessa tre dimensioner från varandra och en handling kan därmed bli svår att förstå. När en människa är svårt deprimerad finns inte energi till mycket annat än att försöka överleva från dag till dag. Tankar på självmord kan vara mer eller mindre närvarande men de omvandlas inte till handling dels p.g.a. brist på energi. Jag skriver dels eftersom det naturligtvis finns andra skäl till att inte begå självmord än bara bristen på energi; familj, vänner, rädsla för vad som kommer sen, moral, livet i sig osv. När våren kommer och med den en ökad energi kan – om inte tankarna på självmord har dämpats på ett eller annat sätt eller ersatts med konstruktiva och positiva tankar – drivkraften att genomföra självmord bli så stark att den får en psykotisk karaktär och fördunklar sinnet helt och hållet.

Det finns olika förklaringar till varför ljuset på våren och sommaren verkar har koppling till ökad risk för självmord. Signalsubstansen serotonin ökar med mängden ljus och kan göra oss inte bara mera energiska utan också mera aggressiva. Människor med depression tenderar vända aggressionen mot sig själva. En annan förklaring är att vi på det norra halvklotet sover alldeles för lite under den ljusa perioden och att det skulle göra oss mera instabila. Sömnhormonet melatonin sjunker när det är ljust och det förändrar vårt beteende p.g.a. sömnbrist. Vi blir mer eller mindre maniska när det är sommar och glömmer att sova tillräckligt mycket. Dessutom använder vi mera alkohol under sommarhalvåret och vi vet att de flesta självmord sker under alkoholpåverkan.

Självmordsstatistiken har stadigt sjunkit i Finland sedan början på 1990-talet. Den ekonomiska krisen som då rådde i landet ledde till ökat självmord hos den arbetsföra befolkningen. Bättre kunskap, bättre förebyggande arbete och bättre vård har gjort att antalet självmord är den lägsta på 40 år. Vi vågar prata mera öppet om självmord idag, det är inte längre lika tabubelagt som tidigare och existentiella frågeställningar blir alltmer naturligt att ta upp i terapisamtal.

Vi måste våga prata om vad det är att vara människa. Vi måste våga bjuda in existentiell ångest, andlig vilsenhet, hudens hunger efter beröring, ensamhet i samtalen med varandra. Vi måste våga trotsa ”här går man” mentaliteten och istället möta varandra där vi är – just nu och just här. Det innebär också att våga tala om det mest förbjudna – att vilja dö p.g.a. depression och hopplöshet. Det gäller inte bara i terapirummet eller i bloggar och internetforum utan varhelst och närhelst det är närvarande. Det är en myt att om man frågar en person om hen har tänkt begå självmord så kan det bidra till att hen faktiskt gör det. Det är faktiskt precis tvärtom. Att prata om det kan hjälpa personen att få distans till sina tankar och bli medveten om hur destruktivt det är. Att prata om det öppnar oftast upp för nya tankebanor och andra lösningar på livssituationen. Självmord är en desperat handling, den sista utvägen när alla andra vägar upplevs stängda och då kan en annan persons mod att vara närvarande i smärtan vända det hopplösa till hopp.

Det är viktigt att komma ihåg att vi är inte våra depressioner och ångestar. Vi identifierar oss alldeles för lätt med våra tankar och känslor och det gör att vi dömer oss själva för vad vi upplever oss vara p.g.a av det vi tänker. Kan vi skilja på tankar och dem vi är så har vi lättare att bemöta och bearbeta det som är svårt.  Rädslan att närma sig detta svåra ämne som självmord handlar lika mycket om våra egna rädslor för det handlar om det mest kompromisslösa i vår tillvaro –  början och slutet; de två ytterligheterna mellan vilka vi pendlar från det vi föds tills vi dör.

 

 

I går var det vårdagjämning, dagarna blir nu längre än nätterna och vi människor i den kalla Nord kravlar oss upp ur våra hålor – bleka och med kisande ögon likt nyfödda varelser. Efter en tid i mörker och introvert tillvaro kommer vi upp till ytan igen och blir mera utåtriktade. Energin som i några månader har varit låg och kanske utan klar rikting riktar sig nu utåt, uppåt, vill expandera och brista ut i grönska och utomhusaktiviteter.

Att det i skrivande stund blåser och river till där ute ser jag som en bra beskrivning på rörelse, en sorts otålighet och det påverkar också oss. En del av oss sår och planerar sommarens trädgård, andra surfar på bårsajter medan andra drar sig undan det starka solljuset och den oroliga luften. Det är inte självklart lätt att vara i en energistorm även om den första tanken är att det är häftigt och frigörande. Hur det än är och hur vi än reagerar är det viktigt att lyssna in vad som känns bra. Vill vi stanna inomhus fast solen öser kaskader av ljus över oss är det ok för en del människor klarar inte av att få allt på en gång över sig. ”Ögon känsliga för grönt”, som poeten och sångerskan Barbro Hörberg sa i sin sång 1973.

En del känner starkt vemod när våren dansar in. Det kan för en del verka helt skruvat men det handlar om energi och hur vi tar upp och lever ut den. Också en förväntan på sommaren och hur lyckliga vi ska vara då kan kännas provocerande om man är den mera introverta typen som blir fort trött av för mycket aktivitet.

Antalet självmord ökar något under denna period. Ljuset ger mera energi till det man inte har orkat slutföra under den mörka perioden. Det är som med antidepressiva mediciner där också risken för självmord ökar under de första två-tre veckorna p.g.a. ökad energi. De negativa tankarna – som inte automatiskt dämpas eller försvinner med läkemedel! – får också mera energi och kan resultera i handling.

Ja visst gör det ont

Ja visst gör det ont när knoppar brister.

Varför skulle annars våren tveka?

Varför skulle all vår heta längtan 

bindas i det frusna bitterbleka?

Höljet var ju knoppen hela vintern.

Vad är det för nytt, som tär och spränger?

Ja visst gör det ont när knoppar brister,

ont för det som växer

                              och det som stänger.

 

Ja nog är det svårt när droppar faller.

Skälvande av ängslan tungt de hänger,

klamrar sig vid kvisten, sväller, glider  –

tyngden drar dem neråt, hur de klänger.

Svårt att vara oviss, rädd och delad,

svårt att känna djupet dra och kalla,

ändå sitta kvar och bara darra  –

svårt att vilja stanna

                              och vilja falla.

 

Då, när det är värst och inget hjälper,

Brister som i jubel trädets knoppar.

Då, när ingen rädsla längre håller,

faller i ett glitter kvistens droppar

glömmer att de skrämdes av det nya

glömmer att de ängslades för färden  –

känner en sekund sin största trygghet,

vilar i den tillit

                              som skapar världen.

                                                                            Karin Boye ( ur diktsamlingen För trädets skull )

 

Nu vaknar Moder Jord och ger av sitt kommande överflöd till oss. Tacka henne och ge också tillbaka gåvor i form av respekt och kärlek. Kom ihåg, utan henne är vi ingenting. Gå ut och hälsa Fader Sol, Broder Vind och Syster Måne. Känn in hur dessa energier finns oberoende om vi finns med eller inte, det är upp till oss hur vi mycket vi vill vara delaktiga i ständigt pågående skapelseprocessen – det kan ge häpnadsväckande insikter!

Fridens liljor!

 

 

Vi lever i ett ständigt brus av ljud; radio, tv, bilar, telefoner, surrande elektronik mm. Jag lyssnade häromdagen på en talgoxe inne i stan som satt i ett träd nära en bensinmack och gapade för full hals som för att överrösta alla bilar. Det var nästan hjärtskärande att höra denna kärlekskranke hanes desperation för att fånga en hona. Det är inte lätt att vara en liten fågel som måste använda sin sång för att locka till sig en kärlekspartner i en miljö som ständigt sjuder av ljud. Jag hoppas att den tappra lilla talgoxen har fått lön för mödan vid det här laget.

Vi människor försöker också överrösta varandra för att höras. Vi kanske inte går omkring och gapar dagarna i ända för att höras men i denna ständiga ljudmatta som vi utsätts för dagligen – vi blir snarare mera döva, skulle jag vilja påstå. Vår förmåga att höra det lilla, det viskande och det som pågår samtidigt men på ett annat plan har försämrats. Vi är så vana att det ska vara ljud runt oss att när det blir tyst och rörelsen stannar upp blir vi oroliga. Tystnaden känns hotfull. När det är tyst kan vi ana att det pågår någonting inom oss som vi annars inte är medvetna om p.g.a. så mycket annat distraherar oss.

Vår inre röst kan ta sig ton på olika sätt. Om vi t.e.x. inte lyssnar på vår kropps olika signaler på att vi borde bromsa in och vila så kommer kroppen likt den lilla talgoxen att skrika till slut för att bli hörd. Vi blir utbrända, deprimerade och får olika smärtproblem. Vi förstår inte vår kropps signaler eftersom vi inte har så bra kommunikation med den – den bara typ finns där medan vi är uppe i huvudet och försöker leva ett helt liv däruppe.

Vår inre röst är så hög som vi är villiga att lyssna på den. Ju mer vi har kontakt med den desto tydligare hör vi den. Vi kan träna oss i att bli bättre på att lyssna på vår inre röst som är språkrör för vår visa och kloka del – den som vill oss väl och vet vad vi behöver och vad som är viktigt för oss att leva ett fullödigt och sant liv.

Fyra tips på att bli bättre på att höra din inre röst /träna upp din intuition:

1. Skapa utrymme för lugn och ro. Städa undan saker som ligger och skräpar, gör dig av med saker du inte längre behöver eller vill ha. Gör dig av med sånt som distraherar. Har du inte möjlighet att ha ett skilt rum för stillhet kan du skapa ett rum i rummet där du känner dig bekväm och avslappnad.

2. Öppna dig för att ta emot budskap. Känns det till en början jobbigt att bara sitta och vara så kan du skriva ner dina tankar eller varför inte rita eller måla. Våga vara förbehållslös inför de tankar och känslor som kommer fram, låt dem tala till dig och försök att undvika att analysera, döma eller ifrågasätta. Vårt intellekt är ofta den dominerande operatören och det har sitt sätt att se på saker och ting som inte alltid stämmer överens med det som stiger upp ur det undermedvetnas domän. Det finns olika tekniker att ta till för att upptäcka och utforska våra inre landskap. Personligen använder jag mig av Janet Conner’s bok ”Writing down your soul” som jag har nämnt i ett tidigare blogginlägg.

3. Andas djupt och långsamt. Vi glömmer ofta att andas ut ordentligt. Utandningen löser upp spänningar och hjälpa oss göra av med överskott av koldioxid. För mycket koldioxid i blodet gör att det blir surt och rubbar den viktiga syra-basbalansen. Vi andas ofta för ytligt och för snabbt och har vi inte varit stressade och oroliga tidigare så blir vi det tack vare felaktig andning. Pröva på att andas snabbt och ytligt samtidigt som du har axlarna uppdragna så märker du vad som händer. Om vi inte är vana att stilla oss och andas djupt ner i magen kan det trigga igång stark oro och den automatiska reaktionen är flykt – vi vill bort från den obehagliga känslan. Se om du kan stanna i känslan och låta den få vara där tills den går över – för det gör den. Kroppen söker alltid balans men när vi börjar mata på med tankar om fara kan kroppen inget annat än att svara på det genom att försätta sig i beredskap för att fly eller fäkta. Kom ihåg att det är bara tankar och bilder du skapar om obehaget du ev upplever när du slappnar av. Tankar och bilder kan inte skada dig eftersom de är inget annat än tankar och bilder. Här kan du läsa mera om andningstekniker.

4.  Lyssna och observera! Du har säkert tänkt en snabb tanke när du har tagit på dig skorna i hallen för att åka och hämta ditt barn på dagis eller vad det nu kan vara att du borde ta med plånboken men gör det inte för du ska ju bara hämta ditt barn. Du inser sedan på väg till dagis att mjölken och toapappret är slut. Vad var det som hände? Jo, din inre röst sa att du skulle ta med plånboken men ditt intellekt var bara inställd på att åka till dagis. Vi är så vana att lyssna på vad som pågår uppe i huvudet att det ofta uppstår situationer där vi i efterhand säger att ”sjutton också att jag inte gjorde si eller så i alla fall som jag tänkte från början”. Hos en del människor kommunicerar den inre rösten via ”magkänslan” och hos en del använder den tanken som kanal. Stanna upp då och då under dagen och vänd dig inåt för att lyssna och känna in. Hur känns min kropp just nu? Vad känner jag just nu inför den här situationen? Vad tänker jag just nu?

 

Att träna upp vår förmåga att lyssna inåt och att lita på det vi hör hjälper oss att fatta bättre beslut i livets olika skeden. Vi får kontakt med en bundsförvant som vill inget annat än att vi ska må bra och vara sanna mot oss själva. Vi blir mera grundade i vår existens när vi har god kontakt med vår inre röst. Är vi för mycket uppe i huvudet förlorar vi kontakten med kroppen och det uppstår ”radioskugga”. Vi är kropp, själ och ande och dessa tre entiteter behöver få komma till tals, höras och samarbeta för att vårt ”ekosystem” ska fungera.

Låt inte den lilla rösten inom dig likt talgoxen gapa sig hes för att bli hörd. Talgoxen har inget annat val än att följa sin instinkt för sin arts överlevnad. Vi människor har däremot valmöjligheter. Frågan är om hur mycket av vår intuition ( jag vill inte kalla det för instinkt men var går gränsen mellan instinkt och intuition egentligen? ) har försvagats på bekostnad av vårt rationella jag och hur det påverkar oss som art i det långa loppet.

”Du måste träna upp din intuition. Du måste lita på den lilla rösten inom dig som talar om för dig exakt vilka beslut du ska ta, vad du ska säga”.   Ingrid Bergman

Det har varit 7 dagar med en ihärdig och molande migrän som inte har fått sitt slutliga utbrott. Vätskan i ryggmärgen har känts seg, jag mår bara illa och jag har varit fånge i en kropp som inte vill någonting annat än ingenting. Det verkar vara en typ av flunsa eller så är det en vink att varva ner. För en vecka sedan flög jag av cykeln p.g.a. en lömsk isfläck snyggt gömd under ett tunt snötäcke – jag hade hjälm, gudskelov. Sen dess har jag rejält ont på vänster revben. Jag är inte bra på att hantera fysisk smärta – jag blir ynklig, deprimerad och drar mig in i mitt skal.

När jag i morse fick höra att den svenska utrikeskorrespondenten Nils Horner hade blivit skjuten i huvudet av två män i Kabul så sjönk min redan sjunkande inre temperatur med ytterligare några streck. När jag sedan hörde Monica Zetterlund sjunga ”Under vinrankan” kunde jag inget annat än gråta. Det var inte bara för Nils Horner jag grät – det var för allt och alla. Det blir så när man är skör.

http://youtu.be/2F4lAwJbq8M

Jag har gjort en överenskommelse med mig själv att inte låta mig förgiftas av all den negativa energi som finns omkring mig. Jag har jobbat som en dåre de senaste åren med mig själv för att få kontroll över min depressiva sida som verkar vara en del av min personlighet och det har gått bra. I grunden är jag en otroligt positiv människa och jag har alltid trott på mänskligheten men när jag själv är under isen är det som om jag tappar min papperslapp som ett barfota barn i livet. Det är som om alla pusselbitar har kastats upp i luften och ligger utspridda runt mig och jag vet inte var jag ska börja plocka för att få ihop allting igen.

Det börjar väl svänga småningom och när huvudet har svalnat och när det har blivit fritt flöde i ryggmärgen så är jag på banan igen men just nu är det mesta bara så tungt och så sorgligt. Det är också en del av livet.

Inte kände jag Nils Horner men det gör faktiskt ont för hans reportage var något utöver det normala; han var äkta, respektfull och sket i att fraternisera med världens kostymklädda politiker och  ledare för han ville komma nära människorna som försökte leva sina liv värdigt – som du och jag. En röst har tystnat, ett par ögon har slutits och vi har förlorat en värdefull utrikeskorrespondent.

R.I.P Nils Horner

Nils Horner

                                          

Du har lärt dig att göra som alla andra gör. När du var liten var du uppmärksam på vad och hur andra gjorde, sade och inte sade och du lärde dig hur du ska göra för att fungera i samhället och med de människor du bodde med. Du kanske hade osynliga vänner och visste att du kom från ett annat ställe innan du hamnade här på jorden men de vuxna som fanns runt dig såg till att dessa ”fantasier” släcktes – om inte förr så när du sattes i skolbänken. Du domesticerades och lever nu enligt de överenkommelser du gjorde med din omgivning och dig själv under din uppväxt. Du kanske anar att det finns en annan dimension inom dig  – en gränslös, evig, sann och enkel – men det är som om det finns en ridå mellan den dimensionen och den du är i din fysiska kropp här och nu. De överenskommelser du har gjort med dig själv och din omgivning blir mer eller mindre ditt gissel eller din välsignelse  – det beror på hur du ser på det. En del kanske upplever att mycket av livsinnehållet är fejkat, tillgjort och sist och slutligen meningslöst och det kan leda till en känsla av tomhet och en obestämd längtan som skaver inombords. Det finns något mer, vi anar det i ögonvrån men vi får liksom inte tag i det – det är som om det där något gäckar oss hela tiden.

Don Miguel Ruiz kommer från en släkt med många healers. Hans liv gick dock längs andra vägar än healerns när han en natt körde rakt in i en betongvägg efter att ha somnat vid ratten. Hans upplevelser den natten ledde honom bl.a. via sin mor tillbaka till hans släkts schamaner och den djupa visdom som toltekerna ägde. Toltekerna var en samling vetenskapsmän och konstnärer som för ca 1000 år sedan i Mexico, bildade ett samhälle för att utforska och bevara förfädernas andliga kunskaper och seder. Toltekerna samlades i Teotihuacán – en gammal pyramidstad utanför Mexico City som har kallats för ”platsen där människan blir Gud”.

 

                                         

                                                                   travelmexico.com

Boken ”Fyra grundstenar till ett bättre liv” börjar med en berättelse om en man som för tre tusen år sedan fick insikten om att ”vårt verkliga jag är ren kärlek, rent ljus” och den insikten ligger som grund för bokens budskap. Don Miguel Ruiz berättar att vi alla har ingått tusentals överenskommelser med oss själva, andra, Gud, familj, partners, samhället, vår livsdröm, våra barn för att nämna några. De viktigaste av alla överenskommelser är ändå de som vi har ingått med oss själva; vilka vi är, vad vi kan och inte kan göra, vad vi ska tro,  hur vi ska bete oss och hur vi ska känna. Med dessa överenskommelser talar vi om för oss själva och andra vilka vi är, vad som är sant och inte sant, vad som är fantasi och vad som är verklighet, vad som är möjligt och inte möjligt. Ett stort problem med dessa överenskommelser är att många av dem är grundade på fruktan. Vi är rädda att inte vara omtyckta, godkända och värdiga. Vi är rädda att misslyckas och att frysas ut. Vi lider av separationsångest och prestationsångest och anpassar oss till omgivningen så till den milda grad att vi kompromissar med vilka vi egentligen är och tappar bort oss själva – allt för att bli älskade och sedda av andra.

Det ges ut böcker i rasande fart om hur vi kan hitta tillbaka till våra autentiska jag, hur vi kan leva sannare och enklare, vilka steg vi ska ta för att bli fria och glada men när jag läser den här boken känns den som en koltrasts kvitter mitt i en skränande måsflock; det är så enkelt, så självklart och så rent. Det enkla och okomplicerade som inte kräver annat än ärlig uppmärksamhet och genuint intresse verkar ändå inte vara tillräckligt för oss? Vi vill göra det svårt och linda in vår längtan och våra intentioner i ritualer och processioner så till den milda grad att substansen slukas upp av formen.  Det kan helt enkelt inte vara så enkelt som att:

1. Vara sann i mitt taloch nej, det är inte så enkelt för denna första överenkommelse är den svåraste. Ord är makt, ord är kraft. I begynnelsen var ordet och ordet var hos Gud och ordet var Gud, enligt Johannesevangeliet och det är inte bara i Bibeln vi kan hitta dessa ord. Det jag säger har kraft. Det jag säger kan skapa skönhet eller ett rent helvete på jorden. Ordet är ett tveeggat svärd och jag kan befria eller förslava med det jag säger. Vi är som trollkarlar som kan förhäxa någon eller lösa någon från förtrollning.  Så var vaksam på de överenskommelser du har ingått med dig själv och vad du säger till dig själv! Om du går omkring och säger att du är dum eller inte tillräckligt smart så kommer du förmodligen att leva upp till det du säger tills någon kommer och bryter förtrollningen genom att säga att du är bra som du är och att du kan mera än du tror. Att vara sann i vårt tal innebär att inte vända orden mot oss själva. Vi ska heller inte glömma att det vi säger om andra också har direkt effekt på dem vi  pratar om och på oss själva.

2. Ta ingenting personligt. De människor jag möter har alla sina egna överenskommelser om vilka de är och hur de ska bete sig. Därför ska jag inte ta det personligt om någon förolämpar mig. Don Miguel skirver att jag tar det personligt eftersom jag instämmer i det den andra säger, vad det än må vara som har sagts. Så snart jag instämmer så tränger giftet in i mig och jag är fången i helvetesdrömmen. Det är viktigt att komma ihåg att ingenting andra människor gör beror på mig. Vi ser alla på världen med olika ögon, vi skapar alla vår egen film och det är på vårt ansvar hur vi bemöter andra. Vi behöver inte ens ta våra egna åsikter om oss själva personligt och det tycker jag är en helt underbar tanke! Så befriande! Att ta någonting personligt är som att be om att få lida. När vi inte tar någonting personligt kan vi säga ”Jag älskar dig” utan rädsla att bli förlöjligade eller bortstötta. Vi kan be om det vi behöver och vi kan säga ja eller nej utan att få skuldkänslor

3. Ta ingenting för givet.  Hur många gånger har vi inte tagit för givet vad andra tänker och tycker? Vi har också en tendens att förvänta oss att andra ska veta vad vi tänker utan vi talar om det. När så våra outtalade förväntningar inte uppfylls blir vi sårade och kränkta och vi attackerar för att visa hur sårade vi är. Att ta saker för givet ställer bara till besvär och onödiga missförstånd. Vi tar folk för givna och särskilt genom skvaller sprider vi giftet vidare eftersom det oftast är om sånt som vi tar för givet som vi skvallrar. Vi är rädda för att be om klargöranden och vi försvarar hellre våra felaktiga antaganden än att medge att vi har fel. Vi tror också att andra ser på oss och världen på samma sätt som vi själva gör. Om vi går omkring och tycker att vi är värdelösa så tror vi att alla andra tycker samma sak – det är verkligen en helvetesdröm men inget annat än en dröm, en delusion! Den här vanföreställningen att vi tror att alla andra ser, tänker och tycker som oss själva är det största vi tar för givet. När vi blir medvetna om alla våra ritualer i syfte att rättfärdiga våra tankar och känslor kan vi bestämma oss för att börja kommunicera på ett ärligt och rakt sätt. Här kommer att vara sanna i vårt tal in. Don Miguel Ruiz skriver att vit magi är att använda orden till skapande och kärlek, till att ge och dela med sig. Svart magi är motsatsen där vi förtalar, sårar, skvallrar, ljuger och förhäxar. Istället för att ta något för givet kan vi lära oss att fråga och ta reda på hur det ligger till.

4. Gör alltid ditt bästa. För att de tre andra överenskommelserna ska rotas i oss och bli en naturlig del av våra liv behöver vi ha ett verktyg att nöta in dem med. Att göra sitt bästa kan variera lika ofta som vårt humör varierar flera gånger under en och samma dag – ibland gör vi riktigt bra och ibland tycker vi att vi inte lyckas alls. Att göra sitt bästa betyder inte att göra mer än man orkar. Kvaliteten på det vi gör skiftar men så länge vår intention är att göra vårt bästa så ska vi göra det – varken mer eller mindre. Överpresterar vi blir vi trötta och underpresterar vi blir vi besvikna på oss själva. Att göra vårt bästa är att handla – inte att prestera. Det är i själva handlingen som glädjen finns och vi känner djup tillfredsställelse i att göra saker för att vi tycker om det. I vårt resultatstyrda samhälle upprätthålls känslan av att aldrig räcka till, att aldrig prestera tillräckligt och det är en helvetesdröm vi kan vakna ur genom att lära oss känna tillfredsställelse genom att tycka om det vi gör. Tycker vi om det vi gör så blir allting lättare att göra och mera njutbart. När vi gör vårt bästa så lär vi oss också av våra misstag – förutsatt att vi är medvetna om misstagen. Det finns ingenting som misslyckande utan enbart lärdomar och läxor. Genom erfarenheterna blir vi våra egna mästare.

De fyra överenskommelserna är en sammanfattning av förvandlingens mästerskap, ett av toltekernas mästerskap. Vi kan alla bli mästare i våra liv. Kunskapen finns där och den väntar på att vi ska använda den.

Viktor Frankl skrev i sin bok ”Livet måste ha mening” om nödvändigheten att höja sig över lidandet för att se livet ur ett perspektiv där lidandet inte kan påverka. Toltekernas fyra överenskommelser – om efterlevda – leder också till att vi lever våra liv i tillfredsställelse, glädje och generositet och i enlighet med dem vi är; ren kärlek och rent ljus.

Boken lämnar i mig en känsla av lätthet, hopp och att allting finns där – bara vi öppnar ögonen och sträcker ut händerna.

Jag är väldigt sugen på att åka till Teotihuacán på en retreat/healingresa tack vare boken och när jag gör det så har jag uppfyllt en av mina drömmar från tonåren. Don Miguel Ruiz och hans son don Jose Ruiz har årliga resor till den gamla staden som också är en inre resa och jag känner att jag vill lämna något vid den där pyramidens fot. Medan jag väntar på att resan ska bli av så ska jag läsa den nyutkomna ”The Fifth Agreement” som far och son har skrivit tillsammans och som också bygger på toltekernas visdom.

                                           

                                                                   chopra.com 

Den senaste veckan har varit lite stirrig och splittrad. Jag är mitt uppe i min grundliga städning och snart har jag ett lastflak med prylar och kläder som jag vill bli av med. Mina ambitioner att dagligen skriva någonting för min egen skull eller för andras ( de går ju ihop ) har fått se sig översprungna av andra förpliktelser + att mitt huvud har känts som en seg kola. Men allt har sin tid och nu är det tid att skriva. Av någon outgrundlig anledning kan jag inte länka till andra sidor idag så jag markerar med kursiv och fetstil det som kan vara av intresse att titta lite närmare på.

Då och då hoppar det upp en låt likt en gubben i lådan som en påminnelse om att lugna ner mig: To Everything ( Turn, Turn, Turn ) av den outtröttlige låtskrivaren, folkmusikern och fredskämpen Pete Seeger som avled för någon månad sedan efter ett oerhört produktivt liv. Jag tror att The Byrds var det band som gjorde låten mera känd utanför USA:s gränser på 1960-talet.

To Everything ( Turn, Turn, Turn )

There is a season ( Turn, Turn, Turn )

And a Time to every Purpose, under Heaven

 

A time to be born, A time to die

A time to plant, a time to reap

A time to kill, a time to heal

A time to laugh, a time to weep

 

To Everything ( Turn, Turn, Turn )

There is a season ( Turn, Turn, Turn )

And a Time to every Purpose, under Heaven

 

A time to build up, a time to break down

A time to dance, a time to mourn

A time to cast away stones, a time to gather stones together

 

To Everything ( Turn, Turn, Turn )

There is a season ( Turn, Turn, Turn )

And a Time to every Purpose, under Heaven

A time of love, a time of hate

A time of war, a time of peace

A time you may embrace, a time to refrain from embracing

 

To Everything ( Turn, Turn, Turn )

There is a season ( Turn, Turn, Turn )

And a Time to every Purpose, under Heaven

 

A time to gain, a time to loose

A time to rend, a time to sew

A time of love, of time of hate

A time for peace, I swear it’s not too late.

 

Pete Seeger hade läst sin Predikare i Bibeln http://www.bibeln.se/las/2k/pred ) när han inspirerades att skriva sin berömda sång. Texten ingår i Predikarens filosofiska och något dystra betraktelse över människans livsvillkor, kamp och strävan och jag känner igen flera ordspråk som jag är uppväxt med men som jag inte har förstått var de har sitt ursprung. Predikaren samlade in och ordnade ordspråk i olika kategorier och han ansågs vara en mycket klok man. Han var son till kung David. Jag känner stark sympati för denne man och han verkade inte vara en muntergök precis och jag kommer att tänka på Milnes åsna Ior. Predikaren verkade vara en melankolisk man som såg med sorg och uppgivenhet på människans stretande och kamp i livet för ingenting; ”Allt är tomhet, ett jagande efter vind”. Men han återkommer i sina betraktelse ändå till åtminstone en mening med livet; ”Att äta och dricka och finna glädje i all sin möda – det är en gåva från Gud”.

Så långt om Predikaren och jag vill uppmuntra dig, kära läsare, att bekanta dig med honom. Hans betraktelser känns tidlösa för de frågor hans stackars huvud bråkade med är fortfarande lika relevanta idag. Intet nytt under solen, som han sa. Han är rörande på något sätt, denna Predikare.

Det här är ju riktigt roligt! Här sitter jag och skriver om någonting ur Bibeln och det är söndag. Jag vill ändå påminna om att jag inte hör till någon religiös rörelse av något slag men att jag är mycket intresserad av religiöst och spirituellt tänkande i allmänhet och österländskt i synnerhet.

Nåväl, det som triggade igång dagens blogg är ett samtal från igår om frustration över att inte komma framåt så snabbt som man önskar. Att inte vara tålmodig och förlita sig på att det kommer det som komma skall i rättan tid. Man ska för den skull inte vara ouppmärksam under tiden ingenting ser ut att hända; möjligheter och tillfällen kommer när man minst anar det och då gäller det att vara vaken! Det är som tyngst strax innan man kommit upp på backkrönet. Austin Kleon har en uppmuntrande och inspirerande blogg om hur den kreativa individen kan dela med sig och bli upptäckt på http://austinkleon.com/2014/02/19/10-ways-to-share-your-creativity/. Jag har fått stor hjälp av en skrivkurs jag deltog i förra hösten med och av Susannah Conway och nu är en ny på gång med den här energiska och inspirerande kvinnan – http://www.susannahconway.com/

Så jag tar tröst av The Byrds vackra version av Peter Seegers ”To Everything” och tar till mig Predikarens ord;”Drömmar föds av mycket arbete, dåraktighet av mycket prat”. Det är bara att fortsätta och göra det man gör och förlita sig på att Allt har sin tiNär vi ändå är inne på det bibliska så lär enligt HistoryOrb.com den första papperstryckta bibeln –  Mazarinbibeln – ska ha sett dagen ljus denna dag 23.2 år 1455 tack vare Johannes Gutenberg. Datumet är dock inte 100% säkert.

 

Ha en skön söndag!

Om Shanti

 

Jag har länge gått omkring och sett mig själv som en rätt karaktärssvag person. Jag har sett mig som en person som ger efter alltför lätt för inifrån och utifrån kommande impulser. Jag har tydligen någon gång gjort en överenskommelse med mig själv att jag inte har det som krävs för att nå mina mål här i livet. Om jag når mina mål är det inte p.g.a. min förtjänst utan mera på tur och jag känner mig inte värdig det jag har uppnått. Men den överenskommelsen är tack och lov bruten sedan några år tillbaka och jag börjar inse alltmer att det är min insats, mitt engagemang och min uthållighet som för mig till den destination jag har i sikte och att jag faktiskt har det som krävs. Jag har härliga vänner och kolleger omkring mig som hjälper till men de skulle inte ha dykt upp om jag inte först hade bestämt för vad jag vill och tro på min egen förmåga.  Jag har alltid beundrat målmedvetna människor som kan avstå från allt möjligt för att nå sin a drömmar och mål. Någon sa åt mig en gång att det man beundrar hos andra har man själv men att det inte har fått komma fram. Det köper jag rakt av!

                                            

                                                       indianapolisfitnessandsportstraining.com

Jag vill prata om VILJESTYRKA idag. Det finns en hel del spännande och för mig överraskande forskning om viljestyrka. Robin Sharma har nyligen sänt en webinar om viljestyrka och jag blev nyfiken och hittade socialpsykologen och forskaren Roy Baumeister och John Tierney som diskuterade fenomenet viljestyrka här.

Forskningen om viljestyrka följer två spår: intelligens och självkontroll. Nu finns det ingen direkt koppling mellan viljestyrka och intelligens utan nyckeln verkar vara självkontroll. Från att viljestyrka – eller snarare självkontroll? – var något eftersträvansvärt och upphöjt under den viktorianska tiden ( senare  hälften av 1800-talet ) talades det mycket litet om det under 1900-talet.

Man har också länge tänkt att en bra självkänsla leder till framgång men det är faktiskt så att viljestyrka leder till framgång som i sin tur leder till bättre självkänsla. Viljestyrka kräver ett visst mått av självkontroll. Självkontrollen är mycket avgörande för hur bra du lyckas med det du har föresatt dig. Har du bra självkontroll är det lättare att stå emot impulser som du utsätts för av omgivningen och av dig själv.

Vi har också längre trott att den hjärna vi föds med är oföränderlig – en fettklump som är som den är och där med jämt. Nu vet vi att hjärnan är neuroplastisk vilket betyder att den kan tränas till att funktionera bättre, att skadade områden kan repareras eller kompenseras med nya neurala banor.

Var sitter viljestyrkan? I prefrontala cortex eller bakom pannbenet. Det tycks finnas tre olika områden i prefrontala cortex som kontrollerar tre olika aspekter av viljestyrka:

  1. Det vänstra området av prefrontala cortex ansvarar för ”jag ska”
  2. Det mittersta området ansvarar för ”jag vill”
  3. Det högra området ansvarar för ”jag ska inte”

Dessa tre områden tillsammans ger oss självkontroll och självmedvetenhet –  m.a.o. vår viljestyrka. Här finns mera att läsa.

                                          

                                                                                 socialphy.com

Nu är det så att prefrontala cortex är en muskel som används varje dag och som blir trött när den överstimuleras. Vi utsätts dagligen för en massa frestelser och vi ska fatta otaliga beslut på kort tid och det tröttar ut vår stackars muskel bakom pannbenet och när vi är trötta i prefrontala cortex tenderar vi att fatta sämre beslut. Att alltid behöva stå emot frestelser tröttar ut prefrontala cortex och det kan vara en förklaring till varför det är så svårt att bryta vanor – vår vardag kantas av frestelser vart vi än går och som vi måste anstränga oss att undvika. Man har t.o.m. mätt sänkning i IQ när prefrontala cortex är trött; slutlednings- och tankeförmåga försämras.

Så hur smart du är varierar med din viljestyrka; ju mera frestelser och beslutsfattande desto mindre smart och desto sämre viljestyrka. Vi har säkert alla undrat över hur en person kan göra som den gör och särskilt offentliga personer råkar i rampljuset om de har gjort något galet. Vi tycker att personen alltid har varit rationell och har ”sitt på det torra” och så går människan och krossar vår bild av upphöjdhet och kontroll. Vad handlar det om? Självkontroll! Ibland blir trycket att hålla sig på mattan för högt och i ett svagt ögonblick ger man efter för en impuls som kan förödande konsekvenser.

Baumeister säger också att energin i hjärnan inte är en metafor utan den är verklig och det som ger hjärnan energi är glukos. Neurotransmittorerna i hjärnan äter formligen glukos för att funktionera. En trött hjärna skriker efter mera glukos och tyvärr ger vi efter för alla möjliga quick fix lösningar i form av godis och snabba kolhydrater. När hjärnans glukosnivå är låg blir vi lättare aggressiva och irrationella. Det finns undersökningar ( som jag inte hittar i skrivande stund ) om det alkoholrelaterade våldet i Finland där man ser en direkt koppling till lågt blodsocker och våld. Det räcker nog inte med en varm korv i bastun på 20 öl för att hålla hjärnan med glukos….

Ju mera hjärnan anstränger sig desto lägre halter av glukos har den och desto sämre presterar den. Glukos ska inte ges i form av godis, läsk och snacks utan i långsamma kolhydrater. Glukoshalten påverkar beslutsfattande, inlärningsförmåga, uthållighet och självkontroll. Det här är något som är oerhört viktigt att tänka när det gäller barnen och deras förutsättningar att prestera t.ex. i skolan. Hur många barn går hungriga till skolan och förväntas kunna koncentrera sig och sitta stilla? Jag tror att det finns en stark koppling mellan barn med koncentrationssvårigheter, bristande impulskontroll och aggressionsproblem och hjärnans brist på glukos. För att inte tala om alla beslut barn i alltför tidig ålder förväntas ta. Och hur är det med näringsinnehållet i det barnen äter på en dag? När det gäller t.ex. ADHD så ses självkontroll vara ett kärnproblem. Också när vi är sjuka töms vi snabbare på glukos eftersom immunförsvaret använder mycket glukos. Därför fungerar hjärnan så mycket sämre när man är sjuk då så stor del av energin går till immunförsvarets jobb och det bästa vi kan göra är att vila och sova tills reparationsjobbet är klart.

Religiösa människor har mera självkontroll p.g.a. traditioner där man tränar självkontroll; meditation, bön, fasta etc. Även i den asiatiska delen av världen är självkontroll mera vanligt p.g.a. regler och konsekvens som hör till kulturen och som Baumeister menar stärker självkontrollen. Tänk på alla kampsporter som till största delen handlar om självkontroll! För att inte tala om yogis som kan stå i en och samma position till synes ett helt liv!

                                           

                                                                mythicmeditation.com

De problem som den moderna människan och hennes prefrontala cortex ständigt måste kämpa med är alltför många valmöjligheter. Vi blir splittrade och ofokuserade av all stimuli som bombarderar oss från massmedia, skola, jobb, sociala nätverk och familj. Vi försöker vara på flera ställen och hålla tio bollar i luften samtidigt men det hela slutar med att vi är utmattade och okoncentrerade. Barn som har varit på dagis åtta till tio timmar har svårt att uppbringa självkontroll klockan fem på eftermiddagen när hjärnan är tömd på glukos och överstimulerad av alla sinnesintryck under dagen.

Baumeister menar att det är bättre att hjälpa barnen med att stärka deras självkontroll än självkänsla. Vi ska inte lära barn att skrika sig till det de vill ha. Han berättar om en kvinna som ammade och som när barnet skrek först lugnade ner det med att prata och sen gav hon mat. Ja, om man hade fattat det då det begav sig… Jag tror knappast jag är ensam om att tycka att barn inte får lära sig självkontroll utan den omedelbara tillfredsställelsen är mera regel än undantag. Allt är lättillgängligt och allt ska vi ha nu och det gäller inte bara barn utan vuxna har också svårt att tänja på sin otålighet. Så när vi ger efter för barnens utbrott hjälper vi dem att förlora kontroll – vi belönar bristande självkontroll.

Det är också svårt att vara kreativ när vi ska jämt ska göra flera saker samtidigt eller som Baumeister säger: ”Det är svårt att söka efter Gud och samtidigt tänka på att köpa hundmat”. I skrivande stund kan jag konstatera att jag har suttit mer eller mindre oavbrutet i 5 timmar med att färdigställa denna ”kria” Det enda som egentligen har stört mitt ”flow” är katterna som ska in och ut med jämna mellanrum men jag väljer att se det som hälsosamma avbrott för att hålla igång blodcirkulationen. Jag försöker ha så lite distraherande faktorer runt mig som det är möjligt för att kunna slutföra det jag håller på med. Vi glömmer nämligen att alla oavslutade projekt vi har dränerar oss på energi för prefrontala cortex arbetar med dessa projekt tills de är avslutade eller är helt och hållet nedlagda och kasserade.

Hör du till den kategorin som skjuter upp saker till sista minuten och gör allt på en gång för att inte göra nånting alls efteråt på några dagar eller veckor? Då är det skäl att tänka om och kanske träna in ett nytt sätt att jobba. Detta ”binge-beteende” är nämligen oerhört energikärvande och allt annat än produktivt eller effektivt. Du bränner ut dig för eller senare. Samma är om du har ett eller flera stora mål men inga delmål på vägen dit; du blir alldeles utmattad av blotta tanken att klättra över det där stora berget fast du bara ser konturerna av det i fjärran. Du ser inte att du måste  till berget innan du kan börja klättra. Samma sak är det om du bara har små mål men inget stort mål – det mesta du gör blir ostrukturerat och följer ingen plan alls och livet blir lite ”random”. Baumeister föreslår en 5-års plan med ett stort mål med flera mindre mål på vägen.

                                   

                                                                      wired.com

Robin Sharma är för mig sinnebilden av viljestyrka och uthållighet och han berättar i sin webinar om viljestyrka att mellan frestelse och handling har vi 0,25 sekunder på oss att välja. 0,25 sekunder i fönstret av möjligheter att välja mellan! Här är självmedvetenheten oerhört viktig för oss att välja det som gagnar våra mål och inte det som ger kort tillfredsställelse eller går emot våra överenskommelser med oss själva.

Han listar tre mirakelmediciner för att stärka självkontrollen och därmed viljestyrkan:

  1. Meditation – 1 timmes meditation får prefrontala cortex att växa och effekten av denna enda timme sitter i 11 timmar senare. Man vet att buddhistiska munkar har mera grå hjärnmassa än övriga och man tror att det beror på meditation.
  2. Träning – 15 minuter varje dag minskar suget efter sött och prefrontala cortex växer. Jonh J. Ratey är en förgrundsfigur som ofta kommer upp i diskussioner om träning och hjärnan.
  3. Sömn – många av oss lider av något som kallas ”mild prefrontal dysfunktion” och det beror på för lite sömn och skapar på sikt depression. När vi får för lite sömn utsöndrar binjurarna steroidhormonet kortisol som i sin tur ökar sötsuget och är också kopplat till stress.

 

Vi lever i en värld full av frestelser och valmöjligheter. Vi uppmanas att välja och välja ofta. Vi drar oss för att fatta beslut för det kan ju komma upp någonting bättre längre fram. Många av oss hamnar till slut i en sorts ”analysparalys”; vi kan inte fatta beslut alls p.g.a. en utmattad prefrontal cortex. Så nej, det går inte att sluta röka, börja banta och jogga tre gånger i veckan samtidigt. Vi måste börja med en sak och jobba in den nya vanan och det tar inte 21 dagar som det har sagts tidigare utan det ta 66 dagar! Vi måste ge vår nya vana 66 dagar och därmed sänka vår flyktbenägenhet innan vi börjar med något annat. Kom också ihåg att sämsta tiden att fatta ett beslut är på kvällen! Hur många gånger har vi inte legat i sängen och tänkt att ”i morgon ska jag….”? Så ju flera val, desto sämre viljestyrka!

Michelangelo blev inte vad han var utan självkontroll och viljestyrka. Zlatan blev inte den han är utan självkontroll och viljestyrka. Skillnaden mellan dessa två är att Zlatan har hundrafalt flera valmöjligheter än vad Michelangelo hade. Ändå valde Zlatan på vägen mot sin karriär som fotbollsproffs bort det mesta som inte gagnade hans mål. Det har inget med att vi har olika intelligens och  kapacitet – det har att göra med självkontroll, viljestyrka och att veta vad vi vill här i livet.

                                             

                                                                       nytimes.com

Om du inte vet var du ska börja så gör en lista på vad som är viktigt för dig. Skriv ner så många saker du  kommer på att du vill ändra eller på något sätt påverka, ordna dem i viktighetsgrad och börja med det som känns absolut viktigast. Ge dig själv 66 dagar, gör det varje dag, kom ihåg 0,25 sekunders utrymmet för vad du väljer och pussa dig själv på armen för varje seger över frestelserna! Känn hur din prefrontala cortex muskel svettas, växer och mår bra när du är fokuserad på ett viktigt mål och inte på 50 val av meningslösheter.

För det är ju inte så att somliga har viljestyrka och somliga inte – det är fråga om träning och om att vilja ändra på sitt beteende och tänkesätt.  

 

 

 

Jag har som sagt påbörjat mitt feng shui projekt vilket innebär en total utrensning av allt som jag inte behöver, använder eller tycker om. Jag är nu i köksregionerna och konstaterar lättad att det inte finns så mycket att städa bort, bara organisera på ett bättre sätt.

När man röjer runt bland papper, kvitton, bordstabletter ( tallriksunderlägg? ), knappar och annat skumt kan man komma på överraskningar. Jag har haft en bricka på bänken som har fått agera uppsamlingsställe för ”ta tag i det snart men inte nu” grejer. När jag rensade ur den såg jag en liten papperslapp i hörnet mellan två bordstabletter. Lappen var också ett avrivet hörn av nåt papper och på den stod det med en för mig helt okänd handstil When ”Alone-time” becomes an obsession. Jag måste säga att jag blev lite ställd för det kändes som ett direkt budskap till mig. När ”Ensam-tid” blir en besatthet…tja, vad ska man säga? Jag kontemplerade en stund över texten, nickade igenkännande och slängde den sedan i pappershögen som ska brännas senare.

Det har gått en vecka snart och jag har inte riktigt kunna släppa taget om den där lappen som jag slängde bort. Dröm om min förvåning när jag stiger ut ur bilen i garaget idag och råkar tänka på den där lappen samtidigt som jag ser en trekantig pappersbit ligga på golvet strax innanför garagedörren. Vad tror ni det var för en lapp? Hur den har kommit till garaget från huset där jag har samlat allt brännbart på ett skilt ställe övergår mitt förstånd och naturligtvis finns det en vettig förklaring men det är inte utan att jag undrar…

 

                     

                                        Någon som känner igen handstilen?