Carina Engström

Jag är en människa mitt i livet som har fått till uppgift att med verktyg som hypnoterapi, coaching och samtal, hjälpa människor att hitta hem till sig själva och att leva de liv de är ämnade till. Det gäller också mig själv. Lever med 4 katter vid skogsbrynet nära Österbottens kornbod - Söderfjärden. Läser och skriver någonting i stort sett hela tiden. Njuter av livet och lever i en mycket spännande tid.

Påskveckan har susat förbi. Jag hade tänkt vara produktiv med att skriva under påskhelgen men det har varit segt, kan jag säga. Jag har hellre spelat hjärndöda spel och tittat på sitcom-serier så till den milda grad att jag är botad för en lång tid framöver. Nu har jag kommit ur min baksmälla efter en ledighet på soffan med ostbågar, en låda memma, spel och sitcomsnortande och det känns skönt att ta nya tag.

Jag ljuger, jag har också lyssnat på intressanta radioprogram och särskilt ett har fastnat i de grå ganglierna. I Kropp och Själ ( SR P1 ) tog man upp det här med beröm och att det inte alltid har den effekt man skulle tro – en bra självkänsla och ett bra självförtroende – utan beröm kan faktiskt underminera självtilliten på sikt och hur kommer det sig? Jo, om man under uppväxtåren ständigt får beröm för det ena och det andra – oftast för prestationer och utseende – ökar risken att man utvecklar ett beroende av yttre motivation för att åstadkomma något på bekostnad av den inre motivationen. Vi drivs av inre och yttre motivation och dessa två bör vara i balans – kanske med en viss övervikt på den inre motivationen, enligt min mening. Idrottsmän styrs i hög grad av inre motivation, dvs de tävlar mot sig själva och söker slå tidigare personrekord istället för att ständigt mäta sig med konkurrenterna. Känslighet för kritik och sparsam feedback eller ingen feedback alls från omgivningen gör att många svajar i sin självtillit och inte klarar av att fatta självständiga beslut i yrkeslivet. Frånvaron av ständig feedback ( positiv sådan! ) gör att många förlorar tron på sin förmåga eftersom den inre motivationen inte är stark nog att bära trots noll respons av omgivningen. Tyvärr verkar den unga generationen få lida för föräldrarnas idoga beundran och applåder i tid och otid. Många arbetsgivare upplever att en del unga har svårt att jobba självständigt och att det är svårt att tillrättavisa utan att det upplevs som kränkande. Nu vill jag understryka att det här är ur ett Sverigeperspektiv men jag vet att det är ett växande problem här i Finland också. Jag vill uppmuntra alla och särskilt småbarnsföräldrar att ta sig tid att lyssna på programmet.

Ditt ord är en lykta för min fot, ett ljus på min stig ( Ps 119:105 ). Jaha, kanske någon undrar nu, har hon gått och blivit religiös på gamla dar? Nej, jag är inte religiös men i allra högsta grad andlig och det innebär att ALLT som människan har skrivit och upplevt genom tidernas tider är av intresse för mig. Det som slår an en ton i mig tar jag fasta på och använder i min vardag oberoende om det är kristet, muslimskt, hinduiskt, ateistiskt, buddhistiskt eller vad det nu kan vara. För mig handlar det om människans sökande efter sin sanning, sin mening och alla hittar den på sitt sätt. Jag var redan som liten fascinerad av denna ”lykta för foten” och jag fick liksom inte ihop det; hur har man en lykta för foten? Jag fick reda på det inte för så längesedan. På den tiden när texten skrevs ned ( vet inte när ) så hade man en typ av näbbskor med en liten lykta frampå som lyste upp stigen steg för steg. Det var nämligen vanligt att man vandrade när solen gått ner eftersom det var svalare då och man hade kanske händerna fulla med packning.

När jag coachar och håller mina workshops är en av de centrala punkterna att ta ett steg i taget. Du har stakat ut destinationen, målet och du uppmuntras att lita på att Livet leder dig rätt – det du behöver fokusera på är ta ett steg i taget mot det mål eller den dröm du vill nå. Du ser inte hela vägen men du fortsätter med vissheten om att du kommer att nå målet. Ibland behöver du göra avstickare för att hämta information eller få erfarenheter du kan ha nytta av längre fram. Det är som att köra bil om natten; du vet att du ska till t.ex. Åbo men du ser inte hela vägen. Du ser så långt helljuset lyser och du förlitar dig fullständigt på att du ska komma fram. Det du kan göra under tiden är att köra, köra och köra. Du sätter dig inte i bilen och funderar på hur i all världen du ska komma till Åbo. Nej, du startar bilen, fullt och fast övertygad om att den ska föra dig till målet. Du tankar, tar en paus på vägen och kanske behöver byta ett däck eller fylla på olja och fortsätter sedan tills du kommer fram.

ljus i mörkertyyalniz.com

 

Så vilket mål eller vilken dröm har du i sikte och vilket steg kan du ta IDAG i riktning mot det du vill uppnå? Kom ihåg, vilket steg du än tar leder det dig närmare eller längre bort. För mig betyder Ditt ord är en lykta för min fot, ett ljus på min stig att så länge jag litar på att Livet bär så behöver jag bara koncentrera mig på att ta ett steg i taget i riktning mot min destination. Jag tar reda på vad jag kan göra idag: ringa ett telefonsamtal, söka information, lägga ut en annons, sälja eller köpa, vila, äta mindre eller mera hälsosamt osv.

                    ”Ingen vind är gynnsam för seglaren som inte har stakat ut sin destination”.                                                                                                         no wind is

socialjeanie.com

 

Alla dom där ”hur” frågorna lämnar jag åt sidan för jag vet att svaren kommer allteftersom. Du, som jag, löser problemen när de väl dyker upp så det är inte lönt att försöka lösa problem som ännu inte har uppstått i den fysiska sfären. Jag tenderar att försöka i huvudet lösa ännu icke verkliga problem med en massa onödig oro som resultat. Dessutom ökar risken för att jag inte vågar ta de nödvändiga stegen för jag upplever mig inte ha 100% garanti för att det är rätt steg eller beslut; jag litar inte på att jag får support bara jag är tydlig med vad jag vill. Jag litar ju inte ens på mig själv så hur ska jag då kunna lita på Livet?

Spegelarbetet är ett bra sätt att ge sig själv beröm och uppmuntran om det är det som behövs för att ta nästa steg. Spegelarbetet ingår i mental träning och du ställer dig helt enkelt framför en spegel, ser dig själv djupt in i ögonen och säger trevliga saker till den som tittar tillbaka på dig. Det kan kännas jättekonstigt och pinsamt till en början men tro mig – det har effekt! Pröva på att säga ”jag älskar dig, jag älskar dig verkligen väldigt mycket”. Om det känns knasigt eller långt ifrån vad du känner så kan du börja med ”jag är villig att älska dig,uppskatta dig och verkligen se dig för den du är – på riktigt”. Du hittar nog på lämpliga lovord som känns bra för dig. Du kommer att känna dig jättedum och fånig – och? Varför skulle du inte heja på dig själv? Varför skulle du inte pussa din spegelbild? Titta på vilken liten unge som helst som ser sig själv i spegeln – du ser en unge som är betagen av sin spegelbild för den har ännu inte fått lära sig att den måste få bekräftelse utifrån för att känna sig värdig. Barnets självmedvetenhet har ännu inte blivit dess fiende. Utifrån kommande beröm kan som sagt hjälpa – och stjälpa.

 

kärlek

 buccultureshock.com

Så nu knyter jag ihop dagens godispåse och hoppas att du, kära läsare, har fått en karamell att suga på en stund.

Fridens liljor!

 

Det är en märklig upplevelse att känna ett starkt behov av att skriva men inga ord kommer fram. Jag inget att säga eller jo, jag har massor att säga men inte just nu. För ett par veckor sedan blev det bara stopp och jag har känt stor frustration över den inre tystnaden tills för ett par dagar sedan. Nu har jag insett att det är så det ska vara. Jag är en usel coach när det gäller mig själv och ser inte till mina behov av stillhet och eftertanke. Det är så lätt att bli hemmablind.

Jag har lyssnat mycket på radio den senaste tiden och har lagt märke till att lyssnandet till det som är utanför mig till stor del avtrubbar min hörsel vad gäller det som pågår inom mig. Att höra om helvetet i Syrien, om det eskalerande vansinnet i Ukraina, om alla som är på flykt i Sudan, ekonomier som kraschar och om nya diagnoser på barn som anses dagdrömma för mycket får min själ att dra sig ännu mera inåt och bort från denna fysiska tillvaro. Min vanliga reaktion på alltför mycket negativ information är att bli handlingsförlamad och deprimerad och jag vet att jag inte är ensam om det. Hur många av oss går inte omkring med domedagsprofetior ständigt ringande i våra öron? Den vanligaste reaktionen är eskapism, en flykt in i olika tröstebeteenden; shopping, sex, droger och alkohol, cynism, mat, rasism, religion – ja, listan kan göras hur lång som helst.

Dagens nyhet för mig var att forskningen inom barnpsykiatrin i bl.a. USA som bäst jobbar på en sidodiagnos till ADHD; SCT eller Sluggish Cognitive Tempo. Kriterierna för att ett barn ska diagnosteras med SCT är följande: dagdrömmande, flukturande uppmärksamhet, frånvarande, tappar röda tråden i tankegången, blir lätt ( snabbt? ) förvirrad, verkar sömnig, långsamt tänkande, långsamma rörelser, låg initiativförmåga och blir lätt uttråkad ( behöver stimuleras ).

Jag kan ju se utgående från listan att dessa egenskaper kan vara till hinder för ett barn att fungera optimalt i ett samhälle där målinriktat tänkande/beteende, resultat inom överskådlig tid, beslutsamhet och resultatmedvetenhet hyllas som det saliggörande. Det jag också ser att barn upp till 5-6 års åldern är omedelbara och omedvetna om sig själva men desto mera ett med nuet. De kan föreställa sig saker som om det är ”på riktigt” och de spelar upp roller de ser omkring sig. Sedan sker domesticeringen av barnen när de börjar skolan – de tvingas sluta dagdrömma och ska istället använda linjal och rutigt papper och ingen frågar hur de uppfattar den värld de nu har tvingats in i. Ingen frågar sig varför dagdrömmandet blir ett sätt att överleva i en värld där vuxna rabblar upp gammal kunskap och samtidigt larmar för en mörk och dyster framtid.

Istället för att se barnens psykiska illamående som ett symptom på något som är sjukt i deras omgivning och fokusera på och åtgärda orsakerna så ska barnen anpassas med hjälp av psykofarmaka. Än en gång visar vi vuxna att vi inte är villiga att se vår egen del i den sjuka värld vi har skapat och skapar. Vi vill inte ändra på vår livsstil och vi vill definitivt inte se in i barnens ögon för det är för smärtsamt att se vad vi har svikit mest av allt; vårt eget inre barn. Det är en naturlig reflex att undvika det som gör ont men som vuxna är det vår förbannade skyldighet att möta vår smärta öga mot öga och lyfta upp det lilla barnet som vi alla bär inom oss. Det är vår förbannade skyldighet att fråga vårt inre barn om vad det drömmer om och det är vår förbannade skyldighet att hjälpa barnet att manifestera drömmarna – NU! Tro  mig, den här världen skulle vara rena himmelriket om vi lyssnade mera på barnen och tog till oss deras syn på hur vi kan lösa världens problem.

Jag är så ledsen att jag inte insåg detta när mina egna barn var små men jag har ett barnbarn, flera är kanske på väg hit till jorden så småningom och världen är full av barn som bär på drömmar som bara väntar på att få bli berättade och HÖRDA.

Det har varit en tid av inre tystnad, skogen och gråstenarna har kallat på mig mera på sistone. När jag var liten var skogen mitt kungarike och jag spenderade mycket tid med att sitta i träd, gå längs vattendrag, krypa in i bergsskrevor och redan som liten sörjde jag över att jag höll på att glömma, att dimman mellan mig och den plats jag kom ifrån blev allt tätare. Jag kunde gråta över att jag inte såg de små väsen som jag visste fanns där – jag kände av dom och jag sörjde över att deras värld höll på att stängas för mig. Redan som 5- åring kände jag mig inte värdig att få vara med längre i den världen för jag tyckte det var så svårt att vara liten och ville bli vuxen fort för att slippa känna sorgen. Som om jag redan då visste vad som skulle komma.

Nu är jag på väg till skogen igen och gråstenarna känns plötsligt så närvarande, så tydliga. Nu är det inte tid för mitt vuxna jag utan nu är det dags för mitt inre barn att ta min hand och leda mig in i skogen för att hjälpa mig att minnas hur viktigt det är med dagdrömmar och att i dem finna en del av svaren. Jag har en annan följeslagare som också är bra på att se sånt som mitt vuxna jag inte ser;

2013-10-13 15.46.42

Nemo – en fyrbent varelse med stor visdom och som jag ofta har en ordlös konversation med. Hunden Kerberos som vaktade vid andra sidan floden Styx var den som såg till att alla gick in i dödsriket Hades. Nemo är hunden som leder mig genom glömskans dimma tillbaka till den jag var – innan jag domesticerades och tvingades använda linjal och rutigt papper för att förstå och kunna leva i den här världen.

I morgon, måndag 14.4. kl. 18-20.30 håller jag min Vision Workshop på Kasern 13, Korsholmsesplanaden 6 i Vasa. Där kan du testa den dröm du kanske just nu går omkring och bär på. Välkommen!

Carinas Workshop2

 

Jag vill spinna vidare på mitt förra inlägg där jag skrev om att antalet självmord – försök till eller genomförda – ökar något under våren. För den som lever upp på våren, blir mera energisk och positiv kan det kännas helt galet att någon gör något så fruktansvärt som att ta livet av sig när ljuset återvänder och naturen vaknar till liv. Det strider mot allt förnuft. Den som blir nedstämd och trött när hösten med sitt mörker kryper in under huden kan på ett plan förstå att man inte orkar och väljer att avlsuta sitt liv. Hösten medför också ökad risk för självmord p.g.a. mörkret som sänker sinnesstämningen hos många. Det går liksom att tänka den tanken men att våren skulle trigga igång en sådan oåterkallerlig handling är svårare att begripa. Det är ett svårt ämne att prata om men inte desto mindre viktigt. Sen får vi inte glömma att det inte är enbart årstidväxlingarna i sig som triggar igång destruktiva handlingar. Det är ofta många andra bakomliggande problem i en människas liv som belastar och som tillsammans med yttre omständigheter medför ökad risk. Det som triggar igång ett destruktivt beteende kan ibland verka svårt att koppla ihop med det som är problemet.

Tanke är energi. Känsla är energi. Fysisk handling är energi. Allting är energi. Vi har inte alltid så lätt att inse det och vi separerar dessa tre dimensioner från varandra och en handling kan därmed bli svår att förstå. När en människa är svårt deprimerad finns inte energi till mycket annat än att försöka överleva från dag till dag. Tankar på självmord kan vara mer eller mindre närvarande men de omvandlas inte till handling dels p.g.a. brist på energi. Jag skriver dels eftersom det naturligtvis finns andra skäl till att inte begå självmord än bara bristen på energi; familj, vänner, rädsla för vad som kommer sen, moral, livet i sig osv. När våren kommer och med den en ökad energi kan – om inte tankarna på självmord har dämpats på ett eller annat sätt eller ersatts med konstruktiva och positiva tankar – drivkraften att genomföra självmord bli så stark att den får en psykotisk karaktär och fördunklar sinnet helt och hållet.

Det finns olika förklaringar till varför ljuset på våren och sommaren verkar har koppling till ökad risk för självmord. Signalsubstansen serotonin ökar med mängden ljus och kan göra oss inte bara mera energiska utan också mera aggressiva. Människor med depression tenderar vända aggressionen mot sig själva. En annan förklaring är att vi på det norra halvklotet sover alldeles för lite under den ljusa perioden och att det skulle göra oss mera instabila. Sömnhormonet melatonin sjunker när det är ljust och det förändrar vårt beteende p.g.a. sömnbrist. Vi blir mer eller mindre maniska när det är sommar och glömmer att sova tillräckligt mycket. Dessutom använder vi mera alkohol under sommarhalvåret och vi vet att de flesta självmord sker under alkoholpåverkan.

Självmordsstatistiken har stadigt sjunkit i Finland sedan början på 1990-talet. Den ekonomiska krisen som då rådde i landet ledde till ökat självmord hos den arbetsföra befolkningen. Bättre kunskap, bättre förebyggande arbete och bättre vård har gjort att antalet självmord är den lägsta på 40 år. Vi vågar prata mera öppet om självmord idag, det är inte längre lika tabubelagt som tidigare och existentiella frågeställningar blir alltmer naturligt att ta upp i terapisamtal.

Vi måste våga prata om vad det är att vara människa. Vi måste våga bjuda in existentiell ångest, andlig vilsenhet, hudens hunger efter beröring, ensamhet i samtalen med varandra. Vi måste våga trotsa ”här går man” mentaliteten och istället möta varandra där vi är – just nu och just här. Det innebär också att våga tala om det mest förbjudna – att vilja dö p.g.a. depression och hopplöshet. Det gäller inte bara i terapirummet eller i bloggar och internetforum utan varhelst och närhelst det är närvarande. Det är en myt att om man frågar en person om hen har tänkt begå självmord så kan det bidra till att hen faktiskt gör det. Det är faktiskt precis tvärtom. Att prata om det kan hjälpa personen att få distans till sina tankar och bli medveten om hur destruktivt det är. Att prata om det öppnar oftast upp för nya tankebanor och andra lösningar på livssituationen. Självmord är en desperat handling, den sista utvägen när alla andra vägar upplevs stängda och då kan en annan persons mod att vara närvarande i smärtan vända det hopplösa till hopp.

Det är viktigt att komma ihåg att vi är inte våra depressioner och ångestar. Vi identifierar oss alldeles för lätt med våra tankar och känslor och det gör att vi dömer oss själva för vad vi upplever oss vara p.g.a av det vi tänker. Kan vi skilja på tankar och dem vi är så har vi lättare att bemöta och bearbeta det som är svårt.  Rädslan att närma sig detta svåra ämne som självmord handlar lika mycket om våra egna rädslor för det handlar om det mest kompromisslösa i vår tillvaro –  början och slutet; de två ytterligheterna mellan vilka vi pendlar från det vi föds tills vi dör.

 

 

I går var det vårdagjämning, dagarna blir nu längre än nätterna och vi människor i den kalla Nord kravlar oss upp ur våra hålor – bleka och med kisande ögon likt nyfödda varelser. Efter en tid i mörker och introvert tillvaro kommer vi upp till ytan igen och blir mera utåtriktade. Energin som i några månader har varit låg och kanske utan klar rikting riktar sig nu utåt, uppåt, vill expandera och brista ut i grönska och utomhusaktiviteter.

Att det i skrivande stund blåser och river till där ute ser jag som en bra beskrivning på rörelse, en sorts otålighet och det påverkar också oss. En del av oss sår och planerar sommarens trädgård, andra surfar på bårsajter medan andra drar sig undan det starka solljuset och den oroliga luften. Det är inte självklart lätt att vara i en energistorm även om den första tanken är att det är häftigt och frigörande. Hur det än är och hur vi än reagerar är det viktigt att lyssna in vad som känns bra. Vill vi stanna inomhus fast solen öser kaskader av ljus över oss är det ok för en del människor klarar inte av att få allt på en gång över sig. ”Ögon känsliga för grönt”, som poeten och sångerskan Barbro Hörberg sa i sin sång 1973.

En del känner starkt vemod när våren dansar in. Det kan för en del verka helt skruvat men det handlar om energi och hur vi tar upp och lever ut den. Också en förväntan på sommaren och hur lyckliga vi ska vara då kan kännas provocerande om man är den mera introverta typen som blir fort trött av för mycket aktivitet.

Antalet självmord ökar något under denna period. Ljuset ger mera energi till det man inte har orkat slutföra under den mörka perioden. Det är som med antidepressiva mediciner där också risken för självmord ökar under de första två-tre veckorna p.g.a. ökad energi. De negativa tankarna – som inte automatiskt dämpas eller försvinner med läkemedel! – får också mera energi och kan resultera i handling.

Ja visst gör det ont

Ja visst gör det ont när knoppar brister.

Varför skulle annars våren tveka?

Varför skulle all vår heta längtan 

bindas i det frusna bitterbleka?

Höljet var ju knoppen hela vintern.

Vad är det för nytt, som tär och spränger?

Ja visst gör det ont när knoppar brister,

ont för det som växer

                              och det som stänger.

 

Ja nog är det svårt när droppar faller.

Skälvande av ängslan tungt de hänger,

klamrar sig vid kvisten, sväller, glider  –

tyngden drar dem neråt, hur de klänger.

Svårt att vara oviss, rädd och delad,

svårt att känna djupet dra och kalla,

ändå sitta kvar och bara darra  –

svårt att vilja stanna

                              och vilja falla.

 

Då, när det är värst och inget hjälper,

Brister som i jubel trädets knoppar.

Då, när ingen rädsla längre håller,

faller i ett glitter kvistens droppar

glömmer att de skrämdes av det nya

glömmer att de ängslades för färden  –

känner en sekund sin största trygghet,

vilar i den tillit

                              som skapar världen.

                                                                            Karin Boye ( ur diktsamlingen För trädets skull )

 

Nu vaknar Moder Jord och ger av sitt kommande överflöd till oss. Tacka henne och ge också tillbaka gåvor i form av respekt och kärlek. Kom ihåg, utan henne är vi ingenting. Gå ut och hälsa Fader Sol, Broder Vind och Syster Måne. Känn in hur dessa energier finns oberoende om vi finns med eller inte, det är upp till oss hur vi mycket vi vill vara delaktiga i ständigt pågående skapelseprocessen – det kan ge häpnadsväckande insikter!

Fridens liljor!

 

 

Vi lever i ett ständigt brus av ljud; radio, tv, bilar, telefoner, surrande elektronik mm. Jag lyssnade häromdagen på en talgoxe inne i stan som satt i ett träd nära en bensinmack och gapade för full hals som för att överrösta alla bilar. Det var nästan hjärtskärande att höra denna kärlekskranke hanes desperation för att fånga en hona. Det är inte lätt att vara en liten fågel som måste använda sin sång för att locka till sig en kärlekspartner i en miljö som ständigt sjuder av ljud. Jag hoppas att den tappra lilla talgoxen har fått lön för mödan vid det här laget.

Vi människor försöker också överrösta varandra för att höras. Vi kanske inte går omkring och gapar dagarna i ända för att höras men i denna ständiga ljudmatta som vi utsätts för dagligen – vi blir snarare mera döva, skulle jag vilja påstå. Vår förmåga att höra det lilla, det viskande och det som pågår samtidigt men på ett annat plan har försämrats. Vi är så vana att det ska vara ljud runt oss att när det blir tyst och rörelsen stannar upp blir vi oroliga. Tystnaden känns hotfull. När det är tyst kan vi ana att det pågår någonting inom oss som vi annars inte är medvetna om p.g.a. så mycket annat distraherar oss.

Vår inre röst kan ta sig ton på olika sätt. Om vi t.e.x. inte lyssnar på vår kropps olika signaler på att vi borde bromsa in och vila så kommer kroppen likt den lilla talgoxen att skrika till slut för att bli hörd. Vi blir utbrända, deprimerade och får olika smärtproblem. Vi förstår inte vår kropps signaler eftersom vi inte har så bra kommunikation med den – den bara typ finns där medan vi är uppe i huvudet och försöker leva ett helt liv däruppe.

Vår inre röst är så hög som vi är villiga att lyssna på den. Ju mer vi har kontakt med den desto tydligare hör vi den. Vi kan träna oss i att bli bättre på att lyssna på vår inre röst som är språkrör för vår visa och kloka del – den som vill oss väl och vet vad vi behöver och vad som är viktigt för oss att leva ett fullödigt och sant liv.

Fyra tips på att bli bättre på att höra din inre röst /träna upp din intuition:

1. Skapa utrymme för lugn och ro. Städa undan saker som ligger och skräpar, gör dig av med saker du inte längre behöver eller vill ha. Gör dig av med sånt som distraherar. Har du inte möjlighet att ha ett skilt rum för stillhet kan du skapa ett rum i rummet där du känner dig bekväm och avslappnad.

2. Öppna dig för att ta emot budskap. Känns det till en början jobbigt att bara sitta och vara så kan du skriva ner dina tankar eller varför inte rita eller måla. Våga vara förbehållslös inför de tankar och känslor som kommer fram, låt dem tala till dig och försök att undvika att analysera, döma eller ifrågasätta. Vårt intellekt är ofta den dominerande operatören och det har sitt sätt att se på saker och ting som inte alltid stämmer överens med det som stiger upp ur det undermedvetnas domän. Det finns olika tekniker att ta till för att upptäcka och utforska våra inre landskap. Personligen använder jag mig av Janet Conner’s bok ”Writing down your soul” som jag har nämnt i ett tidigare blogginlägg.

3. Andas djupt och långsamt. Vi glömmer ofta att andas ut ordentligt. Utandningen löser upp spänningar och hjälpa oss göra av med överskott av koldioxid. För mycket koldioxid i blodet gör att det blir surt och rubbar den viktiga syra-basbalansen. Vi andas ofta för ytligt och för snabbt och har vi inte varit stressade och oroliga tidigare så blir vi det tack vare felaktig andning. Pröva på att andas snabbt och ytligt samtidigt som du har axlarna uppdragna så märker du vad som händer. Om vi inte är vana att stilla oss och andas djupt ner i magen kan det trigga igång stark oro och den automatiska reaktionen är flykt – vi vill bort från den obehagliga känslan. Se om du kan stanna i känslan och låta den få vara där tills den går över – för det gör den. Kroppen söker alltid balans men när vi börjar mata på med tankar om fara kan kroppen inget annat än att svara på det genom att försätta sig i beredskap för att fly eller fäkta. Kom ihåg att det är bara tankar och bilder du skapar om obehaget du ev upplever när du slappnar av. Tankar och bilder kan inte skada dig eftersom de är inget annat än tankar och bilder. Här kan du läsa mera om andningstekniker.

4.  Lyssna och observera! Du har säkert tänkt en snabb tanke när du har tagit på dig skorna i hallen för att åka och hämta ditt barn på dagis eller vad det nu kan vara att du borde ta med plånboken men gör det inte för du ska ju bara hämta ditt barn. Du inser sedan på väg till dagis att mjölken och toapappret är slut. Vad var det som hände? Jo, din inre röst sa att du skulle ta med plånboken men ditt intellekt var bara inställd på att åka till dagis. Vi är så vana att lyssna på vad som pågår uppe i huvudet att det ofta uppstår situationer där vi i efterhand säger att ”sjutton också att jag inte gjorde si eller så i alla fall som jag tänkte från början”. Hos en del människor kommunicerar den inre rösten via ”magkänslan” och hos en del använder den tanken som kanal. Stanna upp då och då under dagen och vänd dig inåt för att lyssna och känna in. Hur känns min kropp just nu? Vad känner jag just nu inför den här situationen? Vad tänker jag just nu?

 

Att träna upp vår förmåga att lyssna inåt och att lita på det vi hör hjälper oss att fatta bättre beslut i livets olika skeden. Vi får kontakt med en bundsförvant som vill inget annat än att vi ska må bra och vara sanna mot oss själva. Vi blir mera grundade i vår existens när vi har god kontakt med vår inre röst. Är vi för mycket uppe i huvudet förlorar vi kontakten med kroppen och det uppstår ”radioskugga”. Vi är kropp, själ och ande och dessa tre entiteter behöver få komma till tals, höras och samarbeta för att vårt ”ekosystem” ska fungera.

Låt inte den lilla rösten inom dig likt talgoxen gapa sig hes för att bli hörd. Talgoxen har inget annat val än att följa sin instinkt för sin arts överlevnad. Vi människor har däremot valmöjligheter. Frågan är om hur mycket av vår intuition ( jag vill inte kalla det för instinkt men var går gränsen mellan instinkt och intuition egentligen? ) har försvagats på bekostnad av vårt rationella jag och hur det påverkar oss som art i det långa loppet.

”Du måste träna upp din intuition. Du måste lita på den lilla rösten inom dig som talar om för dig exakt vilka beslut du ska ta, vad du ska säga”.   Ingrid Bergman

Det har varit 7 dagar med en ihärdig och molande migrän som inte har fått sitt slutliga utbrott. Vätskan i ryggmärgen har känts seg, jag mår bara illa och jag har varit fånge i en kropp som inte vill någonting annat än ingenting. Det verkar vara en typ av flunsa eller så är det en vink att varva ner. För en vecka sedan flög jag av cykeln p.g.a. en lömsk isfläck snyggt gömd under ett tunt snötäcke – jag hade hjälm, gudskelov. Sen dess har jag rejält ont på vänster revben. Jag är inte bra på att hantera fysisk smärta – jag blir ynklig, deprimerad och drar mig in i mitt skal.

När jag i morse fick höra att den svenska utrikeskorrespondenten Nils Horner hade blivit skjuten i huvudet av två män i Kabul så sjönk min redan sjunkande inre temperatur med ytterligare några streck. När jag sedan hörde Monica Zetterlund sjunga ”Under vinrankan” kunde jag inget annat än gråta. Det var inte bara för Nils Horner jag grät – det var för allt och alla. Det blir så när man är skör.

http://youtu.be/2F4lAwJbq8M

Jag har gjort en överenskommelse med mig själv att inte låta mig förgiftas av all den negativa energi som finns omkring mig. Jag har jobbat som en dåre de senaste åren med mig själv för att få kontroll över min depressiva sida som verkar vara en del av min personlighet och det har gått bra. I grunden är jag en otroligt positiv människa och jag har alltid trott på mänskligheten men när jag själv är under isen är det som om jag tappar min papperslapp som ett barfota barn i livet. Det är som om alla pusselbitar har kastats upp i luften och ligger utspridda runt mig och jag vet inte var jag ska börja plocka för att få ihop allting igen.

Det börjar väl svänga småningom och när huvudet har svalnat och när det har blivit fritt flöde i ryggmärgen så är jag på banan igen men just nu är det mesta bara så tungt och så sorgligt. Det är också en del av livet.

Inte kände jag Nils Horner men det gör faktiskt ont för hans reportage var något utöver det normala; han var äkta, respektfull och sket i att fraternisera med världens kostymklädda politiker och  ledare för han ville komma nära människorna som försökte leva sina liv värdigt – som du och jag. En röst har tystnat, ett par ögon har slutits och vi har förlorat en värdefull utrikeskorrespondent.

R.I.P Nils Horner

Nils Horner