Monthly Archives: oktober 2014

 

20141004_160510

 

Som jag nämnde i mitt senaste inlägg vill jag idag berätta lite om en kvinna som hade ett mycket stort inflytande på kyrkofadern Augustinus och hans ”Bekännelser” som han skrev omkring år 397. Jag erkänner att jag inte har läst ”Bekännelser” fast jag har med jämna mellanrum tänkt att jag borde det. Varför? Tja, för att jag är intresserad av andlighet i största allmänhet och av stora tänkare i synnerhet. Augustinus har ju satt djupa spår i kristendomen och hans tankar om Gud, synd och sånt finns inflikade i kyrkliga texter så för min del hör det till någon sorts allmänbildning att åtminstone känna till något om denne man. Just nu känner jag dock ingen större längtan till att dyka ner i hans tankevärld ( jag misstänker dock att jag skulle finna mig väl till rätta där ) och det är tack vare en mycket intelligent kvinna som stod honom mycket nära. Men ”Confessiones” är fortfarande på min läslista.

Jag vandrade mellan bokhyllorna på biblioteket en eftermiddag efer jobbet på jakt efter något som kunde ge mig lite tuggmotstånd. Jag frågade efter någonting av Augustinus eller Marcus Aurelius ( filosofiskt värre! ) men fick inte napp. Men sällsamma äro ödets vägar! Jag ser en bokrygg med titeln Vita Brevis. Det visade sig vara en samling handskrifter skrivna av Floria Aemilia till sin käre Aurelius som var Augustinus andra namn. Författaren Jostein Gaarder var på en bokmässa 1995 i Buenos Aires och besökte en dag ett antikvariat där han hittade dem i en röd kartong med påskriften ”Codex Floriae”. Han betalade en ansenlig summa för dem och satte igång med att översätta de latinska handskrifterna till norska. Det antas nu att ”Codex Floriae” har nedtecknats i slutet på 1500-talet i Argentina. Detta brev tros vara skrivna av den kvinna som i många år levde tillsammans med Augustinus och som påverkade honom mer än vi kanske förstår. Det lär inte finnas vattentäta bevis för att brevet är skrivet på 300-talet av hans konkubin men Jostein Gaarder kan inte hitta bevis på att det inte är det och han är ganska övertygad om att brevet sändes till biskopen av Hippo Regius. Resultatet blev en bok som anses vara en roman med verklighetsbakgrund.

Floria visade sig vara en mycket intelligent kvinna och hon insåg att om hon skulle kunna bjuda sin käre Aurelius ett värdigt motstånd i det hon hade att säga honom så var hon tvungen att läsa allt han hade skrivit, filosoferna och de religiösa tänkarna han refererade till. Hon läste de stora diktarna och de fyra evangelierna. Augustinus påverkades mycket av manikéerna och platonikerna och Floria påpekade att hans förakt för sinnevärlden snarare kom från dem än från nasaréen själv. Hon var ett barn av sin tid där bl.a. gudinnan Venus fortfarande spelade en viktig roll för många kvinnor och män – 300-talet var en brytningstid på många sätt och kristendomen var fortfarande en ny religion som fick slåss om utrymme med de gamla romerska och grekiska gudarna och kristendomen spred sig mycket snabbt. I brevet refererar hon till några avsnitt av ”Bekännelser” och hennes oro för framtidens män och kvinnor under kyrkans inflytande kan skönjas redan tidigt i brevet: Jag fick alltså låna dina bekännelser av prästen här i Kartago, och du får förlåta att jag har skrivit av några avsnitt som jag vill kommentera närmare. Jag hoppas att du har tålamod att läsa mina utläggningar med öppet sinne. Eller mina bekännelser, om du så vill. Jag betraktar nämligen det här brevet som någonting mer än en personlig hälsning från mig till dig, det är också ett brev till biskopen av Hippo Regius. Åren har gått och mycket har förändrats sedan vi två omfamnade varandra. Därför är detta brev kanske lika mycket ett brev till hela den kristna kyrkan, eftersom du numera är en man med stort inflytande”.

Floria blev förvisad till Nordafrika, närmare bestämt till Kartago i Tunisien, efter att Augustinus bestämde sig för att den köttsliga lusten var synd och att den stod i vägen för hans själs frälsning. Det är i Kartago hon skriver brevet. De fick en son som Augustinus bestämde skulle heta Adeodatus vilket betyder ”Han som är given av Gud”. Dessvärre dog Adeodatus när han var 15 år men det framkommer inte hur han dog och Floria ser ingen större sorg hos Augustinus över sonens död: ”Och du hade ingen annan del i pojken förutom din synd, skriver du. Du borde skämmas, Aurelius, du som gav honom namnet Adeodatus! Du tror väl inte att Herren ryckte bort pojken för att hjälpa dig i din strävan att bli präst och biskop? Måtte han se i nåd till dina villfarelser!”

Floria och Augustinus verkade ha varit hett förälskade i varandra och hon beskriver deras heta kärleksstunder och hon skräder inte orden när hon anklagar honom för svek och hyckleri: ”Minns du ännu hur du brukade smeka mig över hela kroppen och liksom få alla knoppar att stå spända innan de öppnade sig? Som om du njöt av att plocka mig! Som om du lät dig berusas av mina dofter! Som om du närde dig av mina safter! Sedan gick du och sålde mig för din egen själs frälsning. Ett sådant svek, Aurelius, en sådan illgärning! Nej, jag tror inte på en Gud som kräver människooffer. Jag tror inte på en Gud som ödelägger en kvinnas liv för att frälsa mannens själ”

Augustinus’ mamma, Monnica, verkade ha ett mycket starkt inflytande på honom och Floria anade att hon utgjorde ett hot mot Monnicas planer för sin son. Floria ansågs inte fin nog för sonen och hon hade också höga ambitioner både när det gällde henne själv och sonen. Mamma Monnicas sikte låg på en hög position inom kyrkan för sin son. Dessutom verkade hon vara svartsjuk på Floria som tyckte att relationen mellan mor och son inte var riktigt sund. Hon hänvisar till Oidipus och frågar Augustinus som förtvivlat försöker göra sig fri från sinnenas begär varför han inte gör som Oidipus – sticker ut ögonen för att slippa se.

Florias oro för hur det ska gå för kvinnorna i den nya religionen väcktes av den misshandel hon utsattes för under ca ett år innan skilsmässan var ett faktum. Augustinus slog henne sönder och samman många gånger efter att de hade älskat: ”Hur kan vi någonsin glömma den vintern, Aurelius? Vi var åter på fest hos Venus och vi lekte som vi ville i hennes famn. Sa du inte den gången att du kände dig som ett visset träd som åter hade rest sig, eftersom det plötsligt hade kommit regn efter en lång torrsommar? Nu ska jag fatta mig kort, och det är inte bara för att skona dig. En eftermiddag, när vi åter hade delat Venus gåvor med varandra, vände du dig emot mig i plötsligt raseri. Sedan slog du mig. Minns du att du slog mig? Du, Aurelius, du som en gång varit en aktad lärare i retorik, du slog mig nästan sönder och samman bara för att du hade låtit dig frestas av min ömhet. Det var alltså jag som fick skulden för din åtrå. Jag har redan citerat Horatius men jag gör det omigen: ”När den dumme undviker ett fel, slår han om till dess motsats”. Du slog och skrek, biskop, eftersom jag åter hade blivit ett hot mot din själs frälsning.” Jag kan ju inte citera allt men modern Monnicas död hade gjort något med Augustinus. Han förändrades och blev kallare och hårdare i sinnet. Floria kände stor sorg och besvikelse och liknar sig vid det blodiga offerlammet som var nödvändigt för att himlens portar skulle öppnas. Hon kände att en ny tid hade börjat: ”Jag är rädd, Aurelius. Jag är rädd för vad kyrkans män en dag kommer att göra med kvinnor som jag. Inte bara för att vi är kvinnor – och som Gud har skapat till att vara kvinnor. Utan för att vi frestar er män – som Gud har skapat till att vara män. Du anser att Gud älskar eunucker och snöpingar mycket mer än män som också älskar kvinnor. Då bör du vara försiktig med att prisa Guds skaparverk, eftersom Gud inte har skapat mannen för att han ska snöpa sig. Jag kan inte glömma det som hände i Rom, och jag tänker nu inte på mig själv. För det var egentligen inte mig du gav dig på den gången. Det var Eva, nådige biskop, kvinnan. Och den som handlar orätt mot en, hotar många. Jag ryser av rädsla för att det ska komma en dag då kvinnor som jag dräps av den heliga kyrkans män. Och varför kommer dessa kvinnor att dräpas, nådige biskop? Jo, för att de påminner er om att ni har förnekat er egen själ och era egna möjligheter. Och för vems skull? Jo, för en Gud, säger ni, för honom som har skapat himlen ovanför er och också den jord där det veterligen finns kvinnor som sätter er till världen. Men Gud må förlåta er –  om han finns. Men en dag kommer ni kanske att dömas för att ni har vänt ryggen åt livets glädjeämnen. Ni förnekar kärleken mellan man och kvinna. Det kanske kan förlåtas er. Men inte att ni gör det i Guds namn”.

Denna livsbejakande kvinna, Floria, sörjde över att hennes tvillingsjäl Aurelius – också han en gång livsbejakande – hade förlorats till den nya gudinnan ”Kyskheten” och satt nu djupt inne i den mörka labyrinten bland teologerna och platonikerna. Man får inte veta så mycket om hans mor Monnica men det är inte långsökt att tro, på basen av Florias tankar, att hennes inflytande på Augustinus spelade en större roll än vi anar och att det i sin tur har satt spår i den kristna tron. ”Handen som gungar vaggan är handen som styr världen” som den amerikanske poeten William Ross Wallace skrev.

”Livet är så kort, Aurelius. Vi får hoppas på ett liv efter detta. Men vi får inte behandla varandra illa medan vi söker uppnå en existens vi inte vet någonting om”.

Kära Floria, om du bara visste hur rätt du hade! Så många kvinnor och män som har offrats på Kyskhetens altare. Venus står handfallen inför det gift som har smugit sig in i hennes gåvor och förstår inte vad som är så fel med att glädjas med henne. Du kunde inte förstå varför människan inte skulle njuta av mat och kärlek som bjöds av Gud. Du kunde inte förstå varför människan skulle släcka sina sinnen som hon hade fått av Gud. Det kan inte jag heller förstå. Floria, jag är glad över att du inte behöver uppleva vad förnekelser har lett till. Jag är glad över att du inte behöver se hur Venus smutskastas och förnedras varje dag överallt på denna jord. Men jag är så glad över att jag fick lära känna dig lite grann och att du stod på dig och inte lät dig döpas. För dig fanns det inte en vettig anledning att göra det. Du var redan döpt för du kände att du redan levde med honom, för var det inte han som hade skapat dig?

Fridens liljor!

Kan man lösa de problem människan har skapat på detta jordklot utan att umgås med de stora frågorna om vilka vi är, vad våra syften är och vad allt levande i grund och botten består av och kommer ifrån? En del av mänskligheten är dagligen uppkopplad på internet vilket betyder att vi har lärt oss att använda någon lag inom energin som vi inte kunde för några årtionden tillbaka. För över hundra år sedan lärde man sig använda en annan lag om energin som ledde till att vi fick elektriskt ljus i våra hem. Men vad och var är energins källa? Big bang? Why not? Men det fanns ju något före big bang också, kan man tänka. Atomerna gömmer kanske svaret? Finns det gemensamma nämnare mellan atma ( den individuella själen, det djupaste inre i allt levande och som är oförstörbart enligt indisk tro ), atom, Adam? Det är alltid lika roligt att leka med ord och meningar men svaret är likafullt lika gäckande. Kan det vara så som berättelsen om gudarna på Olympen förtäljer att de gömde sanningen om livet i människans hjärta för att det var det sista stället de skulle leta på? Att det spelar ingen roll hur mycket vi än försöker hitta svaren i rymden, haven, på bergen så hittar vi inte dem inte någonannanstans än i våra hjärtan? Hur skulle det se ut om vi började formulera frågorna annorlunda? Det finns inget problem som inte har en lösning. Skapar jag ett problem – ett teoretiskt eller ett praktiskt – så har jag också svaret. Man kan bli tokig med mindre av att umgås med dylika frågor med de är icke desto mindre intressanta och de är i allra högsta grad nödvändiga! Kan jag lösa ett problem med samma tänk som jag hade när jag skapade problemet? Nej, säger Einstein. Han sa också att om han bara hade en timme på sig att lösa ett problem på liv och död – jag antar att det gällde hans egen död men jag är inte säker –  så skulle han använda 55 minuter av den timmen till att formulera rätt fråga och inom 5 minuter skulle han ha svaret på frågan. Vi borde ta efter hans exempel.

 

 

Så här långt hade jag hunnit skriva under tiden jag besökte Bodil och Björn i Uppgränna ( en bit utanför Gränna ) sista helgen i september. Mer om deras mycket spännande bygge skriver jag om längre fram. Några dagar innan jag for till Sverige lånade jag två böcker av den mycket kunniga och intressanta norske författaren Jostein Gaarder (  han som skrev  ”Sophies Värld” ) men jag började inte läsa förrän när jag kom hem. Jag hade inte tänkt låna just de böckerna men då jag inte hittade det jag letade efter fick det bli något på måfå och det blev Jostein . Mina ovanstående tankar som uppstod i diskussionerna med Bodil och Björn kopplades direkt till boken ”Maya”.

 

20141004_160442

 

Den norske evolutionsbiologen Frank reser till den lilla fidjiön Taveuri i ett uppdrag och grubblar bl.a. på sitt ursprung – våra äldsta förfäder är kvastfeningarna från devontiden och vi snackar ca 350-390 miljoner år bakåt i tiden! Bara tanken på att våra celler bär på gener från jura och krita är hisnande! Hans ångest över att en dag vara död och att världen – och alla andra världar! – bara fortsätter utan honom öppnar upp till en hisnande resa till dinosaurier, Big Bang och Gaiadyrkaren Lauras tal om maya-teorin. Maya är – förutom ett folk i Sydamerika och ett dataprogram för 3D-grafik – ett begrepp hos indierna sedan tusentals år tillbaka och är ett annat ord för bländverk. Vi tror att den yttre, synliga eller materiella världen är den verkliga världen. Vi tror att vi är separata från varandra och allt annat på denna jord och i universum. Men den vise vet att brahman eller världssjälen är den verkliga världen och att allt är ett. Det är egentligen en sinnessjuk tanke att tro att vi är åtskilda eftersom allt är uppbyggt av samma byggstenar. Maya är den drömlika illusionen vi går omkring i och vi tror ju också att det är sant det som händer i våra drömmar under tiden vi sover – tills vi vaknar då vi inser att det var en dröm. Allting sker parallellt, samtidigt och överallt men vår förmåga att omfatta det är mycket begränsad.

Men Maya dyker också upp i en annan skepnad i berättelsen och spänningen stiger. Frank har en ovälkommen gäst – en geckoödla – i sin bungalow som sitter på ginflaskan som står på bordet. Frank är rädd att geckoödlan ska hoppa så att flaskan faller i golvet och att innehållet ska rinna ut mellan golvplankorna. Frank tar några centiliter varje kväll för att dämpa sin ångest och för att kunna sova. Gordon – som Frank döper honom till eftersom det är en Gordon’s Gin den sitter på – berättar för honom att det finns bara en verklighet, att Gordon är Frank och Frank är Gordon. Bara dialogen mellan geckoödlan och den tvåbenta ättlingen till kvastfeningarna är en lustfylld upplevelse. Frank misstänker en komplott mot honom när Gordon med sitt ödleöga ser på Franks mera rödsprängda blick och säger; ”Vi bär och blir burna av en själ vi inte känner. När gåtan ställer sig på två ben utan att lösas, är det vår tur. När drömbilderna nyper sig själva i armen utan att vakna, är det vi. För vi är gåtan som ingen gissar. Vi är sagan som är inspärrad i sin egen bild. Vi är det som går och går utan att komma till klarhet”. Han har nämligen hört samma sak citeras av ett mycket märkligt par som också är på besök på ön. Boken är sprängfylld med poetiska och naturfilosofiska livsbetraktelser och  Frank tvingas ifrågasätta sina egna teorier och värderingar. Han måste också möta sorgen över sin dotter som dog alltför tidigt. För att inte tala om det märkliga manifest i form av en kortlek som verkar ha vandrat fram och tillbaka i tiden med hjälp av en dvärg! Logiken är alltför fattig på ambivalens. Därför är den inte särskilt bra lämpad för konfliktlösning, eller för processer överhuvudtaget. Den är stendöd, Vera” skriver Frank i ett brev senare i boken efter alla de märkliga och knasiga möten han har varit delaktig i.

 

Tillbaka till Bodil och Björn i Uppgränna. Deras vision om ett hållbart kretslopp är nu på god väg att manifesteras i                       Uppgrenna Naturhus

Bodil och Björn

och nästa sommar är det tänkt att det ska invigas. Det är en dröm som särskilt Bodil har burit på i många år och nu har grunden lagts och i skrivande stund antar jag att stommen till huset är på väg att resas. Bodil har inspirerats av Bengt Warnes ”Naturhus” och Uppgrenna Naturhus är en vidareutveckling av Warnes filosofi. Anders och Rosemary Solvarm och deras företag Ecorelief ( Anders själv är där hos Bodil och Björn och bygger själva kretsloppshuset som ska stå för all avloppsrening ) är också inspirerade av Warnes filosofi om ett liv i harmoni med naturen. Uppgrenna Naturhus blir en plats, en oas som kan bjuda på allt från citronlund till tropisk del till konferensutrymmen och kanske den viktigaste delen är möjligheten för människor att kunna återhämta sig med grön terapi, ljusterapi och mycket musik ( både Bodil och Björn är mycket musikaliska och varje gång jag har varit hos dem vaknar jag ofta till sång och gitarr som strömmar ut från köket ). Husets tak kommer att vara av glas så det blir en växthusmiljö och redan nu kan jag känna dofterna av växterna som antagligen kommer att växa så det knakar. Jag kommer att tänka på filmen Resan till Melonia och jag kan tänka mig att växtelixiret i huset blir en kombination av musik, kärlek och solen som öser sitt ljus över Vättern. Huruvida detta hus och allt annat jag ser är ett bländverk – maya – eller inte må vara osagt men åtminstone känner jag en Maya som i allra högsta grad är sann och verklig. Och vem vet vilka hemligheter hon bär på? Hon är förmodligen lika klok och insiktsfull som geckoödlan Gordon.  Jag tror det i alla fall.

 

 

Underbara, goda Maya!

 

På vägen hem tog jag en avstickare till Omberg i Vadstena och jag blev nästan bergtagen! Vilken natur! Vilken energi! Omberg har varit föremål för många författare och konstnärer och ekoparken är något jag verkligen rekommenderar dig att besöka. Jag siktar på att kunna spendera några veckor i Ellen Keys bostad för att skriva och vandra någon gång i framtiden. Jag sår det fröet nu när jag skriver detta. Jag är ju inte Dream Builder Coach för intet!

Sen körde jag vidare över Östgötaslätten till Björnlunda där min käre far håller till och jag fick se gamla Björnlunda och hembygdsgården. Södermanland är ett vackert landskap och mitt svenska hjärta klappade lite extra när jag såg alla backarna med enar och vackra små hus. Men blir mera patriotisk när man är utanför sitt hemland, som Dr. Riyadh al-Baldawi sa. Har du inte käkat lunch på Öster Malma så har du missat något. Jag som är vegetarian var tveksam om det skulle finnas något för mig men jag åt den mest utsökta soppa på svartrot och salladsskålarna svämmade över av allt man kunde önska sig.

 

Björnlunda

Jag hann hem och sova en natt bara för att igen sätta mig i bilen och på nytt styra kosan söderut till Kristinestad för en tvådagars fortbildning om Individens psykosociala utveckling under migrations- och anpassningssprocess av och med Dr. Riyadh al-Baldawi. Han föreläste bl.a. om de olika faserna en människa på flykt måste gå igenom: hemlandsfasen, transferfasen och mottagarlandsfasen. Jag kan tala om att det är sannerligen inte bara den yttre resan som sätter spår – den inre resan är mycket mera komplicerad. Jag inser nu ännu mera hur lite vi vet om varandra och hur lite vi vet om bakgrunden varför människor gör som de gör.  Just därför borde vi tänka en gång extra innan vi luftar våra fördomar om andra och ta reda på mera fakta istället för att gå efter lösa antaganden och slappa föreställningar.

 

Dr. Riyadh al-Baldawi

 

Det som jag fastnade vid speciellt var hans upplysning om vad integration egentligen betyder och hur fel vi använder begreppet – inte minst bland politiker och i media. De borde verkligen sätta sig ner och låta Dr. Riyadh al-Baldawi pränta in i dem ett och annat vad gäller människor som av en eller annan orsak väljer eller tvingas att lämna sina länder. Integration = möte mellan två olika kulturer och som ger uppgov till en tredje ( ny ) kultur. Nu talar vi om att invandrare ska integreras men i själva verket menar vi att de ska anpassa sig efter vår kultur eller t.o.m. assimileras vilket betyder en fullständig anpassning till majoritetens kultur och underförstått utplåna den egna kulturen. Nu sker integration obereonde vi är medvetna om det eller inte för vi tar till oss av varandras seder och bruk i mindre eller större utsträckning över tid. Jag tycker ändå att vi är lite väl slarviga med hur vi använder begreppen och jag fick se mig själv i spegeln och begrunda min egen okunskap och mina fördomar – sånt är bara nyttigt.

Den långa visan ”Vi sålde våra hemman” berättar om de umbäranden nordborna fick utstå när de emigrerade till Kanada. Det är inte annorlunda för dem som idag kommer till vårt land. Folk säljer sina hemman varje dag för att söka sig ett bättre liv någon annanstans eller så tvingas de fly hals över huvud. Vilket motiv det än må ligga bakom är det alltid smärtsamt att lämna sitt land, sina vänner och sitt hus. Nu som då. En del klarar sig bra i sitt nya land medan andra aldrig återhämtar sig. Vi har alla en historia, vi längtar alla till att ha ett bra liv och vi borde inte vara så småsinta att vi inte kan unna varandra ett gott liv. Finns det hjärterum finns det stjärterum.

Det blev långt om den gångna veckan men det kan inte hjälpas. Och nu kan jag knappt hålla mig till nästa blogg då jag ska berätta om den andra boken av Jostein Gaarder som jag fick i min hand istället för den jag frågade efter. Det är bara för komiskt och jag fick verkligen svar på varför jag inte ska slösa tid och energi på ”bekännelser”. Svaret fick jag av en mycket klok kvinna som vägrade döpa sig. Väl mött nästa söndag!

”Människan är kanske det enda levande väsen i hela universum som har ett universellt medvetande. Då är det inte bara ett globalt ansvar att bevara miljön på den här planeten. Det är ett kosmiskt ansvar. En gång kanske mörkret sänker sig igen. Och Guds ande svävar inte längre över vattnet” ( ur Maya ).

 

Om Shanti