Monthly Archives: september 2014

Ibland tvingas man ifrågasätta det man håller på med och det är bara hälsosamt. Efter att jag läste detta gick jag några dagar och funderade på min roll som psykiatrisk sjukskötare. Vad är det som är viktigt? Vad är det som jag tillsammans med mina klienter belyser i våra samtal? Hur stor del av samtalen går ut på att vända på stenarna från det förflutna i hopp om att hitta svar och bot? Hur helande är det att ständigt prata om det som är fel, sjukt och galet? Vad sätter jag fokus på? Att ta fram så många detaljer som möjligt om det som är fel eller att locka fram resurser och framtidstro? Att fram till idag så har jag….men från och med idag ska jag…

Jag vill hellre prata om ”friskdomar” istället för sjukdomar. Jag vill hellre slå på trumman som gör att allt det hemska, det tragiska och det såriga ska få vara där tills det hittar sin läkning, att samtalen om nuet, drömmarna och längtan ska bli som ett läkande förband, en sårsalva. Jag tror inte på att man måste vända på alla stenar för att hitta orsak, vem som är skyldig, varför det är si eller så. ”Varför” är egentligen en meningslös fråga. Kvaliteten på svaren beror på kvaliteten på frågan. Jag tror däremot på att gråta över det som har gjort ont och gör ont och att småningom försonas med det som just nu känns omöjligt att acceptera. Jag tror att så länge frågan ”varför”seglar över huvudet som ett mörkt moln så finns ingen plats för acceptans och försoning. Att acceptera betyder inte att man måste lära sig tycka om det som har hänt men att inse att det inte går att ändra på det förgångna. Det enda jag kan ändra på är mitt sätt att tänka om det som har hänt och händer. Det enda jag kan göra för att kunna bli fri och gå vidare med mitt liv är att acceptera att det har hänt mig och vad jag kan lära mig av det. Det går inte att bli av med erfarenheter! Så länge erfarenheterna – hur hemska de än må vara – inte kan accepteras blir de mina fiender jag måste dagligen slåss mot. Jag kan inte utplåna det jag har varit med om men jag kan lära mig att integrera det så att det blir en del av mitt liv, av den jag är och kommer att bli. Därför vill jag hellre tala om det som helar hos en människa och det är olika för varje individ.

I boken ”Waking the Tiger” skriver Dr. Peter Levine att den energi som används för att skydda sig i en farlig situation stannar kvar i kroppen efter att faran är över. Han relaterar till hur det går till i djurvärlden och vad som händer som gör att en flock betesdjur efter ett överfall av rovdjur relativt snabbt återvänder till att beta och bete sig som om inget hade hänt. När vi inte kan göra oss av med energin utvecklas det till PTSD – PostTraumatisk Stressyndrom. Att sitta och prata och prata om det som har hänt är inte så effektivt som vi kanske vill tro. Det som händer är att energin som inte längre behövs försöker kroppen göra sig av med men om vi bara pratar om det som har hänt så tvingar vi den att fortsätta att cirkulera i kroppen. Det som vi har missat i vår mentala värld är vad som sker fysiologisk och att kroppen har ett eget system att göra sig av med energin den har genererat i överlevnadssyfte. T.ex. om du sprang för ditt liv och inte har fått hjälp med att göra dig av med den energin så kommer du antagligen att fortsätta att fly från vissa situationer livet igenom. Om du ”frös fast” i en farlig situation eller spelade ”död” ( vilket är i vissa fall det enda vettiga att göra ) så kommer du antagligen att frysa fast eller spela död i vissa situationer livet igenom. Eller så slåss du för ditt liv och det fortsätter du med senare också. Dessa tre reaktioner – fly, fäkta eller spela död – är kroppens försvarsmekanismer som vi ska vara glada och tacksamma över. Problemen kommer när vi inte får hjälp med att stänga av försvarsmekanismerna när faran är över och genom att prata om det farliga år ut och år in är det som att trycka på ”on” hela tiden.

 

Impala

 

Människans förbannelse i motsats till djuren är bl.a. hennes kognitiva förmåga. Vi går mentalt och känslomässigt igenom det som hände och försöker frigöra oss från de fysiska symptomen med hjälp av samtalsterapi och i värsta fall läkemedel. Det fungerar sällan så bra som vi intalar oss. Vi ifrågasätter oss själva i det som hände, vi känner oss djupt kränkta, vår världsbild formas efter det som hände oss och vi vågar inte lita på någon eller oss själva. Allt detta är naturligt att uppleva men det hjälper oss inte i längden. Så länge energin sitter kvar i muskler, inre organ och i cellerna är vi hela tiden på helspänn. Det sliter på kroppen och på psyket. Vi kanske skulle tjäna mera på att få hjälp med att frigöra kroppen från den fastfrusna energin genom ta in mera av fysiska övningar i vården. I Rwanda är sol, dans, trummor och att få vara tillsammans i grupp självklara resurser i syfte att komma över – i Rwandas fall – det mest fasansfulla man någonsin kan tänka sig. Jag säger inte att det är glada dagar efter det men man lär sig att leva med erfarenheterna. Jag tror att vi i västvärlden har missat en väsentlig del i vad det innebär att bli helad från trauamtiska upplevelser.

Till dig som lider av PTSD kan jag rekommendera ”Waking the Tiger”. Tyvärr är den inte översatt till svenska. Inom EMDR-terapin är kroppens reaktioner i allra högsta grad i fokus och jag har sett många klienter göra sig av med fastfrusen energi genom att låta kroppen sköta det på egen hand under min handledning. Jag förstår bättre hur klok kroppen är och att ibland måste vi lägga våra tankar, frågor och anklagelser åt sidan och låta naturen sköta läkningsprocessen. Vi måste våga lita på att vi också är en del av naturen och att vi kan lära av djuren hur vi kan frigöra oss från energin när faran är över. Vi är fysiologiskt programmerade på samma sätt som djuren men p.g.a. vår kognitiva och emotionella förmåga har vi låtit föreställningarna ta över istället för det faktiska och naturliga/fysiologiska.

 

Jag hade tänkt skriva lite mera lättsamt idag men nu blev det så här och jag antar att det är en mening med det. Men jag vill dela med mig av en underbar dag som började tidigt med en minst sagt magisk cykeltur på Söderfjärden till tranornas rop om att det är dags att sticka söderut och där regnbågen slutade nästan framför mina fötter…

 

Söderfjärden

 

 

…fortsatte sedan på sjön med lite fiske och sen i en skog i jakt på svamp och där jag är säker på att det bor tomtar och troll…

 

Lina, jag mamma

 

 

I skogen

 

…och slutade med att jag somnade som en klubbad säl på soffan och jag som hade tänkt filmkväll och popcorn…

 

Steglitsan

 

…men ”Steglitsan” av Donna Tartt fick min odelade uppmärksamhet istället senare på natten och det är en bok som jag verkligen vill rekommendera. En underhållande och spännande berättelse, språkligt sett en ren och skär njutning och många sidor av tunt papper! Godis för en boknörd 🙂

 

Fridens liljor!

 

…och inte låter pilen flyga blir man trött i armen. Så känns det mentalt just nu. Jag har stått med spänd båge rätt länge, siktat hit och dit men har inte låtit pilen flyga. Det finns bara en sak att göra; sänka bågen, lägga pilen tillbaka i kogern och göra något annat en stund – som att gå ut i skogen och plocka svamp, ligga på soffan och äta choklad eller spela fåniga spel på telefon.

 

Legolas

 

En och annan bok har fått min tid. Alice Munro är just nu aktuell och hon går inte av för hackor. Hennes noveller är finurliga och det finns ett djup i dem som kräver att man är uppmärksam och att man engagerar sig i texten. Tack vare att hon fick Nobels litteraturpris 2013 har jag blivit medveten om hennes existens. Tack för det!

Jag har fått budskap från alla håll att ta det lugnt och hejda min upptäckarlust. Ingenting hinner mogna och växa till sig när jag bara fnattar runt och tycker att jag borde det ena och det femte. Mitt huvud vill så mycket men min intuition försöker förtvivlat låna mitt öra för att tala om att jag vinner på att stanna upp och låta saker bero. Inte min starka sida, inte alls, att låta saker bero.

Två planerade resor blev inte av i somras – intuitionen hade rätt i varför. En avbokad resa till en konferens – rätt beslut det med. Nu en längre resa på gång och nej, det känns bara inte rätt. Jag får inga bilder, ingen känsla, ingenting. Det är bara tyst inombords och det är ett tydligt tecken på att det inte är dags. Mitt intellekt säger JA! men hjärtat viskar neeejjjj….Det är svårt det här. Som en god vän sa; du har fått möjlighet men det betyder inte nödvändigtvis att du ska. Klokt sagt.

 

intuition

 

En diskussion med god vän om sömnproblem, ångestproblematik, depression föranledde en djupare reflektion ( för n-te gången ) om kopplingen mellan dessa numera vanliga tillstånd och mängden läkemedel som sväljs ned dagligen för att lindra obehagen. Exempel: en artikel eller annons upplyser dig om att om du ”lider av trötthet, stress, koncentrationssvårigheter, nedstämhet osv” så KAN det bero på din livsstil men nu har forskningen kommit fram till att hjärnan lider brist på det ena eller det andra ämnet och det är inte nödändigtvis p.g.a. din livsstil(!). Det är en brist i hjärnans kemi för hjärnforskningen är ju så avancerad numera att den kan upptäcka i stort sett vad som helst. Och är det inte märkligt hur många brister vår västerländska hjärna plöstligt lider av? Och VIPS! är ett nytt läkemedel ute på marknaden som råder bot på just den brist du anses lida av och som har uppmärksammats i media under lämpligt lång tid – så pass lång tid att du ska hinna inse att du lider brist på någonting. Du visste inte om det förra veckan men nu plötsligt har du alla symptom på en brist som du inte visste att du hade. Det luktar kartell mellan media och läkemedelsföretag på långt håll. Ledsen, men jag kan helt enkelt inte köpa alla dessa ”diagnoser” och ”botemedel” så där rakt av. Och det finns många läkare som heller inte går med på att distribuera läkemedel hur som helst och om de går ut i offentligheten med kritik mot läkemedelsfirmornas aggressiva marknadsföring och många gånger tvivelaktiga forskningsresultat, hamnar de i hetluften och drevet är i full gång. Tysta alla tvivlare!

Vi vet att mat, motion, sömn och socialt umgänge är de fyra grundstenarna för att kunna leva ett kreativt och produktivt liv. Vi i västvärlden har tillgång till dessa fyra grundstenar men dessvärre är kvaliteten under all kritik. Maten är processad och urlakad på näring, motion har blivit prestation och en gigantisk business, sömnen får flytta på sig för att ge plats åt sociala medier, filmer och spel på nätet och det sociala umgänget där man kan ta på varandra, se varandra i ögonen och skratta samtidigt åt samma sak börjar bli en lyxvara och helst ska man komma överens per telefon två veckor på förhand för att få uppleva direktkontakt. Vi har fått för oss att om vi inte sover 8 timmar oavbruten sömn varje natt så har vi inte sovit tillräckligt och katastrofen är ett faktum. Det är NORMALT att vakna några gånger under natten. Det är ingen orsak till att bli stressad och är man lite trött på dagen är det heller ingen katastrof. Men så länge vi tror att vi måste vara 100% högpresterande 24/7/365 och att det är onormalt att inte sova 8 timmar oavbruten sömn varje natt så ja, då blir vi stressade och man kan inte sova när man är stressad. Kom ihåg att det du tänker på när du ligger i sängen måste din hjärna processa. Om du tänker på allt som kan gå fel, har gått fel och hur du ska orka så ja, din hjärna tvingas söka efter lösningar på de frågorna. Pröva på att tänka sköna, positiva och accepterande tankar varje kväll under nån vecka eller två så kanske du blir förvånad. Och ja, du kan styra dina tankar – vem är det som styr det du tänker nu? Det handlar om vanetänkande som bara kan brytas med att tänka andra tankar men det räcker inte med att pröva en minut eller två och sen ge upp för att det inte funkade. Det gäller att vara envis. Som jag tänker, så blir det.

 

sova

 

Jag har jobbat i 8 år med människor som lider av ångest, depression och sömnlöshet för att nämna några tillstånd. Jag har under den tiden kommit fram till att det väldigt ofta handlar om själens kristillstånd. Vi blir deprimerade när vi inte lever våra liv som vi är skapta för och det är en i allra högsta grad en subjektiv grej. Alltför många försöker anpassa sig till ett samhälle vars normer är dikterade av mediala illusioner om det perfekta livet, om vad som är normalt och inte normalt. Eller så försöker vi leva enligt våra föräldrars, vänners eller parntners förväntningar. Vi tappar helt enkelt bort oss själva och priset vi betalar är högt. Bosättaren får ångest över att tvingas vandra hela tiden. Nomaden får ångest över att tvingas vara på ett och samma ställe alltför länge. Krigaren blir självdestruktiv om det inte finns något att slåss för.

Men vi är så rädda att inte passa in, att hamna utanför flocken. Många av oss har förvandlats till trygghetssnortande narkomaner som säljer oss till varje pris och hellre tar ett piller för att orka stå ut i vår illusion om det perfekta livet. Det är åtminstone ett helvete vi känner till och det är tryggare att stanna kvar i det än att gå ut genom dörren till ett okänt bättre. Det är bara att ta ett piller till så orkar man. Någongång måste det ju ta slut; när barnen har flyttat, när jag har bytt jobb, när min partner slutar supa, när jag slutar supa, när jag har vunnit på lotto, när vi har varit på en veckas solsemester, bara jag får sova, när föräldrarna dör, när grannen dör, när ekonomin blir bättre, när jag har blivit frisk…då ska jag…vi…sen…

Muntert så man kan dö, eller? Men jag orkar inte vara munter just nu. Min arm är så trött efter att spänt bågen alltför länge utan att jag har låtit pilen flyga. Jag sätter pilen i kogern och gör något annat ett tag för nu ska jag åka till en kompis för att dricka kaffe, äta sött och gott och skratta högt och ljudligt. Jag vet att en och annan ängel brukar sitta med och skratta. Och allt är precis som det ska vara 🙂

Och så en liten visuell naturrapport…

Spindlar o stenar picmonkey

 

Fridens liljor!