Monthly Archives: april 2014

Påskveckan har susat förbi. Jag hade tänkt vara produktiv med att skriva under påskhelgen men det har varit segt, kan jag säga. Jag har hellre spelat hjärndöda spel och tittat på sitcom-serier så till den milda grad att jag är botad för en lång tid framöver. Nu har jag kommit ur min baksmälla efter en ledighet på soffan med ostbågar, en låda memma, spel och sitcomsnortande och det känns skönt att ta nya tag.

Jag ljuger, jag har också lyssnat på intressanta radioprogram och särskilt ett har fastnat i de grå ganglierna. I Kropp och Själ ( SR P1 ) tog man upp det här med beröm och att det inte alltid har den effekt man skulle tro – en bra självkänsla och ett bra självförtroende – utan beröm kan faktiskt underminera självtilliten på sikt och hur kommer det sig? Jo, om man under uppväxtåren ständigt får beröm för det ena och det andra – oftast för prestationer och utseende – ökar risken att man utvecklar ett beroende av yttre motivation för att åstadkomma något på bekostnad av den inre motivationen. Vi drivs av inre och yttre motivation och dessa två bör vara i balans – kanske med en viss övervikt på den inre motivationen, enligt min mening. Idrottsmän styrs i hög grad av inre motivation, dvs de tävlar mot sig själva och söker slå tidigare personrekord istället för att ständigt mäta sig med konkurrenterna. Känslighet för kritik och sparsam feedback eller ingen feedback alls från omgivningen gör att många svajar i sin självtillit och inte klarar av att fatta självständiga beslut i yrkeslivet. Frånvaron av ständig feedback ( positiv sådan! ) gör att många förlorar tron på sin förmåga eftersom den inre motivationen inte är stark nog att bära trots noll respons av omgivningen. Tyvärr verkar den unga generationen få lida för föräldrarnas idoga beundran och applåder i tid och otid. Många arbetsgivare upplever att en del unga har svårt att jobba självständigt och att det är svårt att tillrättavisa utan att det upplevs som kränkande. Nu vill jag understryka att det här är ur ett Sverigeperspektiv men jag vet att det är ett växande problem här i Finland också. Jag vill uppmuntra alla och särskilt småbarnsföräldrar att ta sig tid att lyssna på programmet.

Ditt ord är en lykta för min fot, ett ljus på min stig ( Ps 119:105 ). Jaha, kanske någon undrar nu, har hon gått och blivit religiös på gamla dar? Nej, jag är inte religiös men i allra högsta grad andlig och det innebär att ALLT som människan har skrivit och upplevt genom tidernas tider är av intresse för mig. Det som slår an en ton i mig tar jag fasta på och använder i min vardag oberoende om det är kristet, muslimskt, hinduiskt, ateistiskt, buddhistiskt eller vad det nu kan vara. För mig handlar det om människans sökande efter sin sanning, sin mening och alla hittar den på sitt sätt. Jag var redan som liten fascinerad av denna ”lykta för foten” och jag fick liksom inte ihop det; hur har man en lykta för foten? Jag fick reda på det inte för så längesedan. På den tiden när texten skrevs ned ( vet inte när ) så hade man en typ av näbbskor med en liten lykta frampå som lyste upp stigen steg för steg. Det var nämligen vanligt att man vandrade när solen gått ner eftersom det var svalare då och man hade kanske händerna fulla med packning.

När jag coachar och håller mina workshops är en av de centrala punkterna att ta ett steg i taget. Du har stakat ut destinationen, målet och du uppmuntras att lita på att Livet leder dig rätt – det du behöver fokusera på är ta ett steg i taget mot det mål eller den dröm du vill nå. Du ser inte hela vägen men du fortsätter med vissheten om att du kommer att nå målet. Ibland behöver du göra avstickare för att hämta information eller få erfarenheter du kan ha nytta av längre fram. Det är som att köra bil om natten; du vet att du ska till t.ex. Åbo men du ser inte hela vägen. Du ser så långt helljuset lyser och du förlitar dig fullständigt på att du ska komma fram. Det du kan göra under tiden är att köra, köra och köra. Du sätter dig inte i bilen och funderar på hur i all världen du ska komma till Åbo. Nej, du startar bilen, fullt och fast övertygad om att den ska föra dig till målet. Du tankar, tar en paus på vägen och kanske behöver byta ett däck eller fylla på olja och fortsätter sedan tills du kommer fram.

ljus i mörkertyyalniz.com

 

Så vilket mål eller vilken dröm har du i sikte och vilket steg kan du ta IDAG i riktning mot det du vill uppnå? Kom ihåg, vilket steg du än tar leder det dig närmare eller längre bort. För mig betyder Ditt ord är en lykta för min fot, ett ljus på min stig att så länge jag litar på att Livet bär så behöver jag bara koncentrera mig på att ta ett steg i taget i riktning mot min destination. Jag tar reda på vad jag kan göra idag: ringa ett telefonsamtal, söka information, lägga ut en annons, sälja eller köpa, vila, äta mindre eller mera hälsosamt osv.

                    ”Ingen vind är gynnsam för seglaren som inte har stakat ut sin destination”.                                                                                                         no wind is

socialjeanie.com

 

Alla dom där ”hur” frågorna lämnar jag åt sidan för jag vet att svaren kommer allteftersom. Du, som jag, löser problemen när de väl dyker upp så det är inte lönt att försöka lösa problem som ännu inte har uppstått i den fysiska sfären. Jag tenderar att försöka i huvudet lösa ännu icke verkliga problem med en massa onödig oro som resultat. Dessutom ökar risken för att jag inte vågar ta de nödvändiga stegen för jag upplever mig inte ha 100% garanti för att det är rätt steg eller beslut; jag litar inte på att jag får support bara jag är tydlig med vad jag vill. Jag litar ju inte ens på mig själv så hur ska jag då kunna lita på Livet?

Spegelarbetet är ett bra sätt att ge sig själv beröm och uppmuntran om det är det som behövs för att ta nästa steg. Spegelarbetet ingår i mental träning och du ställer dig helt enkelt framför en spegel, ser dig själv djupt in i ögonen och säger trevliga saker till den som tittar tillbaka på dig. Det kan kännas jättekonstigt och pinsamt till en början men tro mig – det har effekt! Pröva på att säga ”jag älskar dig, jag älskar dig verkligen väldigt mycket”. Om det känns knasigt eller långt ifrån vad du känner så kan du börja med ”jag är villig att älska dig,uppskatta dig och verkligen se dig för den du är – på riktigt”. Du hittar nog på lämpliga lovord som känns bra för dig. Du kommer att känna dig jättedum och fånig – och? Varför skulle du inte heja på dig själv? Varför skulle du inte pussa din spegelbild? Titta på vilken liten unge som helst som ser sig själv i spegeln – du ser en unge som är betagen av sin spegelbild för den har ännu inte fått lära sig att den måste få bekräftelse utifrån för att känna sig värdig. Barnets självmedvetenhet har ännu inte blivit dess fiende. Utifrån kommande beröm kan som sagt hjälpa – och stjälpa.

 

kärlek

 buccultureshock.com

Så nu knyter jag ihop dagens godispåse och hoppas att du, kära läsare, har fått en karamell att suga på en stund.

Fridens liljor!

 

Det är en märklig upplevelse att känna ett starkt behov av att skriva men inga ord kommer fram. Jag inget att säga eller jo, jag har massor att säga men inte just nu. För ett par veckor sedan blev det bara stopp och jag har känt stor frustration över den inre tystnaden tills för ett par dagar sedan. Nu har jag insett att det är så det ska vara. Jag är en usel coach när det gäller mig själv och ser inte till mina behov av stillhet och eftertanke. Det är så lätt att bli hemmablind.

Jag har lyssnat mycket på radio den senaste tiden och har lagt märke till att lyssnandet till det som är utanför mig till stor del avtrubbar min hörsel vad gäller det som pågår inom mig. Att höra om helvetet i Syrien, om det eskalerande vansinnet i Ukraina, om alla som är på flykt i Sudan, ekonomier som kraschar och om nya diagnoser på barn som anses dagdrömma för mycket får min själ att dra sig ännu mera inåt och bort från denna fysiska tillvaro. Min vanliga reaktion på alltför mycket negativ information är att bli handlingsförlamad och deprimerad och jag vet att jag inte är ensam om det. Hur många av oss går inte omkring med domedagsprofetior ständigt ringande i våra öron? Den vanligaste reaktionen är eskapism, en flykt in i olika tröstebeteenden; shopping, sex, droger och alkohol, cynism, mat, rasism, religion – ja, listan kan göras hur lång som helst.

Dagens nyhet för mig var att forskningen inom barnpsykiatrin i bl.a. USA som bäst jobbar på en sidodiagnos till ADHD; SCT eller Sluggish Cognitive Tempo. Kriterierna för att ett barn ska diagnosteras med SCT är följande: dagdrömmande, flukturande uppmärksamhet, frånvarande, tappar röda tråden i tankegången, blir lätt ( snabbt? ) förvirrad, verkar sömnig, långsamt tänkande, långsamma rörelser, låg initiativförmåga och blir lätt uttråkad ( behöver stimuleras ).

Jag kan ju se utgående från listan att dessa egenskaper kan vara till hinder för ett barn att fungera optimalt i ett samhälle där målinriktat tänkande/beteende, resultat inom överskådlig tid, beslutsamhet och resultatmedvetenhet hyllas som det saliggörande. Det jag också ser att barn upp till 5-6 års åldern är omedelbara och omedvetna om sig själva men desto mera ett med nuet. De kan föreställa sig saker som om det är ”på riktigt” och de spelar upp roller de ser omkring sig. Sedan sker domesticeringen av barnen när de börjar skolan – de tvingas sluta dagdrömma och ska istället använda linjal och rutigt papper och ingen frågar hur de uppfattar den värld de nu har tvingats in i. Ingen frågar sig varför dagdrömmandet blir ett sätt att överleva i en värld där vuxna rabblar upp gammal kunskap och samtidigt larmar för en mörk och dyster framtid.

Istället för att se barnens psykiska illamående som ett symptom på något som är sjukt i deras omgivning och fokusera på och åtgärda orsakerna så ska barnen anpassas med hjälp av psykofarmaka. Än en gång visar vi vuxna att vi inte är villiga att se vår egen del i den sjuka värld vi har skapat och skapar. Vi vill inte ändra på vår livsstil och vi vill definitivt inte se in i barnens ögon för det är för smärtsamt att se vad vi har svikit mest av allt; vårt eget inre barn. Det är en naturlig reflex att undvika det som gör ont men som vuxna är det vår förbannade skyldighet att möta vår smärta öga mot öga och lyfta upp det lilla barnet som vi alla bär inom oss. Det är vår förbannade skyldighet att fråga vårt inre barn om vad det drömmer om och det är vår förbannade skyldighet att hjälpa barnet att manifestera drömmarna – NU! Tro  mig, den här världen skulle vara rena himmelriket om vi lyssnade mera på barnen och tog till oss deras syn på hur vi kan lösa världens problem.

Jag är så ledsen att jag inte insåg detta när mina egna barn var små men jag har ett barnbarn, flera är kanske på väg hit till jorden så småningom och världen är full av barn som bär på drömmar som bara väntar på att få bli berättade och HÖRDA.

Det har varit en tid av inre tystnad, skogen och gråstenarna har kallat på mig mera på sistone. När jag var liten var skogen mitt kungarike och jag spenderade mycket tid med att sitta i träd, gå längs vattendrag, krypa in i bergsskrevor och redan som liten sörjde jag över att jag höll på att glömma, att dimman mellan mig och den plats jag kom ifrån blev allt tätare. Jag kunde gråta över att jag inte såg de små väsen som jag visste fanns där – jag kände av dom och jag sörjde över att deras värld höll på att stängas för mig. Redan som 5- åring kände jag mig inte värdig att få vara med längre i den världen för jag tyckte det var så svårt att vara liten och ville bli vuxen fort för att slippa känna sorgen. Som om jag redan då visste vad som skulle komma.

Nu är jag på väg till skogen igen och gråstenarna känns plötsligt så närvarande, så tydliga. Nu är det inte tid för mitt vuxna jag utan nu är det dags för mitt inre barn att ta min hand och leda mig in i skogen för att hjälpa mig att minnas hur viktigt det är med dagdrömmar och att i dem finna en del av svaren. Jag har en annan följeslagare som också är bra på att se sånt som mitt vuxna jag inte ser;

2013-10-13 15.46.42

Nemo – en fyrbent varelse med stor visdom och som jag ofta har en ordlös konversation med. Hunden Kerberos som vaktade vid andra sidan floden Styx var den som såg till att alla gick in i dödsriket Hades. Nemo är hunden som leder mig genom glömskans dimma tillbaka till den jag var – innan jag domesticerades och tvingades använda linjal och rutigt papper för att förstå och kunna leva i den här världen.

I morgon, måndag 14.4. kl. 18-20.30 håller jag min Vision Workshop på Kasern 13, Korsholmsesplanaden 6 i Vasa. Där kan du testa den dröm du kanske just nu går omkring och bär på. Välkommen!

Carinas Workshop2