Monthly Archives: mars 2014

Jag vill spinna vidare på mitt förra inlägg där jag skrev om att antalet självmord – försök till eller genomförda – ökar något under våren. För den som lever upp på våren, blir mera energisk och positiv kan det kännas helt galet att någon gör något så fruktansvärt som att ta livet av sig när ljuset återvänder och naturen vaknar till liv. Det strider mot allt förnuft. Den som blir nedstämd och trött när hösten med sitt mörker kryper in under huden kan på ett plan förstå att man inte orkar och väljer att avlsuta sitt liv. Hösten medför också ökad risk för självmord p.g.a. mörkret som sänker sinnesstämningen hos många. Det går liksom att tänka den tanken men att våren skulle trigga igång en sådan oåterkallerlig handling är svårare att begripa. Det är ett svårt ämne att prata om men inte desto mindre viktigt. Sen får vi inte glömma att det inte är enbart årstidväxlingarna i sig som triggar igång destruktiva handlingar. Det är ofta många andra bakomliggande problem i en människas liv som belastar och som tillsammans med yttre omständigheter medför ökad risk. Det som triggar igång ett destruktivt beteende kan ibland verka svårt att koppla ihop med det som är problemet.

Tanke är energi. Känsla är energi. Fysisk handling är energi. Allting är energi. Vi har inte alltid så lätt att inse det och vi separerar dessa tre dimensioner från varandra och en handling kan därmed bli svår att förstå. När en människa är svårt deprimerad finns inte energi till mycket annat än att försöka överleva från dag till dag. Tankar på självmord kan vara mer eller mindre närvarande men de omvandlas inte till handling dels p.g.a. brist på energi. Jag skriver dels eftersom det naturligtvis finns andra skäl till att inte begå självmord än bara bristen på energi; familj, vänner, rädsla för vad som kommer sen, moral, livet i sig osv. När våren kommer och med den en ökad energi kan – om inte tankarna på självmord har dämpats på ett eller annat sätt eller ersatts med konstruktiva och positiva tankar – drivkraften att genomföra självmord bli så stark att den får en psykotisk karaktär och fördunklar sinnet helt och hållet.

Det finns olika förklaringar till varför ljuset på våren och sommaren verkar har koppling till ökad risk för självmord. Signalsubstansen serotonin ökar med mängden ljus och kan göra oss inte bara mera energiska utan också mera aggressiva. Människor med depression tenderar vända aggressionen mot sig själva. En annan förklaring är att vi på det norra halvklotet sover alldeles för lite under den ljusa perioden och att det skulle göra oss mera instabila. Sömnhormonet melatonin sjunker när det är ljust och det förändrar vårt beteende p.g.a. sömnbrist. Vi blir mer eller mindre maniska när det är sommar och glömmer att sova tillräckligt mycket. Dessutom använder vi mera alkohol under sommarhalvåret och vi vet att de flesta självmord sker under alkoholpåverkan.

Självmordsstatistiken har stadigt sjunkit i Finland sedan början på 1990-talet. Den ekonomiska krisen som då rådde i landet ledde till ökat självmord hos den arbetsföra befolkningen. Bättre kunskap, bättre förebyggande arbete och bättre vård har gjort att antalet självmord är den lägsta på 40 år. Vi vågar prata mera öppet om självmord idag, det är inte längre lika tabubelagt som tidigare och existentiella frågeställningar blir alltmer naturligt att ta upp i terapisamtal.

Vi måste våga prata om vad det är att vara människa. Vi måste våga bjuda in existentiell ångest, andlig vilsenhet, hudens hunger efter beröring, ensamhet i samtalen med varandra. Vi måste våga trotsa ”här går man” mentaliteten och istället möta varandra där vi är – just nu och just här. Det innebär också att våga tala om det mest förbjudna – att vilja dö p.g.a. depression och hopplöshet. Det gäller inte bara i terapirummet eller i bloggar och internetforum utan varhelst och närhelst det är närvarande. Det är en myt att om man frågar en person om hen har tänkt begå självmord så kan det bidra till att hen faktiskt gör det. Det är faktiskt precis tvärtom. Att prata om det kan hjälpa personen att få distans till sina tankar och bli medveten om hur destruktivt det är. Att prata om det öppnar oftast upp för nya tankebanor och andra lösningar på livssituationen. Självmord är en desperat handling, den sista utvägen när alla andra vägar upplevs stängda och då kan en annan persons mod att vara närvarande i smärtan vända det hopplösa till hopp.

Det är viktigt att komma ihåg att vi är inte våra depressioner och ångestar. Vi identifierar oss alldeles för lätt med våra tankar och känslor och det gör att vi dömer oss själva för vad vi upplever oss vara p.g.a av det vi tänker. Kan vi skilja på tankar och dem vi är så har vi lättare att bemöta och bearbeta det som är svårt.  Rädslan att närma sig detta svåra ämne som självmord handlar lika mycket om våra egna rädslor för det handlar om det mest kompromisslösa i vår tillvaro –  början och slutet; de två ytterligheterna mellan vilka vi pendlar från det vi föds tills vi dör.

 

 

I går var det vårdagjämning, dagarna blir nu längre än nätterna och vi människor i den kalla Nord kravlar oss upp ur våra hålor – bleka och med kisande ögon likt nyfödda varelser. Efter en tid i mörker och introvert tillvaro kommer vi upp till ytan igen och blir mera utåtriktade. Energin som i några månader har varit låg och kanske utan klar rikting riktar sig nu utåt, uppåt, vill expandera och brista ut i grönska och utomhusaktiviteter.

Att det i skrivande stund blåser och river till där ute ser jag som en bra beskrivning på rörelse, en sorts otålighet och det påverkar också oss. En del av oss sår och planerar sommarens trädgård, andra surfar på bårsajter medan andra drar sig undan det starka solljuset och den oroliga luften. Det är inte självklart lätt att vara i en energistorm även om den första tanken är att det är häftigt och frigörande. Hur det än är och hur vi än reagerar är det viktigt att lyssna in vad som känns bra. Vill vi stanna inomhus fast solen öser kaskader av ljus över oss är det ok för en del människor klarar inte av att få allt på en gång över sig. ”Ögon känsliga för grönt”, som poeten och sångerskan Barbro Hörberg sa i sin sång 1973.

En del känner starkt vemod när våren dansar in. Det kan för en del verka helt skruvat men det handlar om energi och hur vi tar upp och lever ut den. Också en förväntan på sommaren och hur lyckliga vi ska vara då kan kännas provocerande om man är den mera introverta typen som blir fort trött av för mycket aktivitet.

Antalet självmord ökar något under denna period. Ljuset ger mera energi till det man inte har orkat slutföra under den mörka perioden. Det är som med antidepressiva mediciner där också risken för självmord ökar under de första två-tre veckorna p.g.a. ökad energi. De negativa tankarna – som inte automatiskt dämpas eller försvinner med läkemedel! – får också mera energi och kan resultera i handling.

Ja visst gör det ont

Ja visst gör det ont när knoppar brister.

Varför skulle annars våren tveka?

Varför skulle all vår heta längtan 

bindas i det frusna bitterbleka?

Höljet var ju knoppen hela vintern.

Vad är det för nytt, som tär och spränger?

Ja visst gör det ont när knoppar brister,

ont för det som växer

                              och det som stänger.

 

Ja nog är det svårt när droppar faller.

Skälvande av ängslan tungt de hänger,

klamrar sig vid kvisten, sväller, glider  –

tyngden drar dem neråt, hur de klänger.

Svårt att vara oviss, rädd och delad,

svårt att känna djupet dra och kalla,

ändå sitta kvar och bara darra  –

svårt att vilja stanna

                              och vilja falla.

 

Då, när det är värst och inget hjälper,

Brister som i jubel trädets knoppar.

Då, när ingen rädsla längre håller,

faller i ett glitter kvistens droppar

glömmer att de skrämdes av det nya

glömmer att de ängslades för färden  –

känner en sekund sin största trygghet,

vilar i den tillit

                              som skapar världen.

                                                                            Karin Boye ( ur diktsamlingen För trädets skull )

 

Nu vaknar Moder Jord och ger av sitt kommande överflöd till oss. Tacka henne och ge också tillbaka gåvor i form av respekt och kärlek. Kom ihåg, utan henne är vi ingenting. Gå ut och hälsa Fader Sol, Broder Vind och Syster Måne. Känn in hur dessa energier finns oberoende om vi finns med eller inte, det är upp till oss hur vi mycket vi vill vara delaktiga i ständigt pågående skapelseprocessen – det kan ge häpnadsväckande insikter!

Fridens liljor!

 

 

Vi lever i ett ständigt brus av ljud; radio, tv, bilar, telefoner, surrande elektronik mm. Jag lyssnade häromdagen på en talgoxe inne i stan som satt i ett träd nära en bensinmack och gapade för full hals som för att överrösta alla bilar. Det var nästan hjärtskärande att höra denna kärlekskranke hanes desperation för att fånga en hona. Det är inte lätt att vara en liten fågel som måste använda sin sång för att locka till sig en kärlekspartner i en miljö som ständigt sjuder av ljud. Jag hoppas att den tappra lilla talgoxen har fått lön för mödan vid det här laget.

Vi människor försöker också överrösta varandra för att höras. Vi kanske inte går omkring och gapar dagarna i ända för att höras men i denna ständiga ljudmatta som vi utsätts för dagligen – vi blir snarare mera döva, skulle jag vilja påstå. Vår förmåga att höra det lilla, det viskande och det som pågår samtidigt men på ett annat plan har försämrats. Vi är så vana att det ska vara ljud runt oss att när det blir tyst och rörelsen stannar upp blir vi oroliga. Tystnaden känns hotfull. När det är tyst kan vi ana att det pågår någonting inom oss som vi annars inte är medvetna om p.g.a. så mycket annat distraherar oss.

Vår inre röst kan ta sig ton på olika sätt. Om vi t.e.x. inte lyssnar på vår kropps olika signaler på att vi borde bromsa in och vila så kommer kroppen likt den lilla talgoxen att skrika till slut för att bli hörd. Vi blir utbrända, deprimerade och får olika smärtproblem. Vi förstår inte vår kropps signaler eftersom vi inte har så bra kommunikation med den – den bara typ finns där medan vi är uppe i huvudet och försöker leva ett helt liv däruppe.

Vår inre röst är så hög som vi är villiga att lyssna på den. Ju mer vi har kontakt med den desto tydligare hör vi den. Vi kan träna oss i att bli bättre på att lyssna på vår inre röst som är språkrör för vår visa och kloka del – den som vill oss väl och vet vad vi behöver och vad som är viktigt för oss att leva ett fullödigt och sant liv.

Fyra tips på att bli bättre på att höra din inre röst /träna upp din intuition:

1. Skapa utrymme för lugn och ro. Städa undan saker som ligger och skräpar, gör dig av med saker du inte längre behöver eller vill ha. Gör dig av med sånt som distraherar. Har du inte möjlighet att ha ett skilt rum för stillhet kan du skapa ett rum i rummet där du känner dig bekväm och avslappnad.

2. Öppna dig för att ta emot budskap. Känns det till en början jobbigt att bara sitta och vara så kan du skriva ner dina tankar eller varför inte rita eller måla. Våga vara förbehållslös inför de tankar och känslor som kommer fram, låt dem tala till dig och försök att undvika att analysera, döma eller ifrågasätta. Vårt intellekt är ofta den dominerande operatören och det har sitt sätt att se på saker och ting som inte alltid stämmer överens med det som stiger upp ur det undermedvetnas domän. Det finns olika tekniker att ta till för att upptäcka och utforska våra inre landskap. Personligen använder jag mig av Janet Conner’s bok ”Writing down your soul” som jag har nämnt i ett tidigare blogginlägg.

3. Andas djupt och långsamt. Vi glömmer ofta att andas ut ordentligt. Utandningen löser upp spänningar och hjälpa oss göra av med överskott av koldioxid. För mycket koldioxid i blodet gör att det blir surt och rubbar den viktiga syra-basbalansen. Vi andas ofta för ytligt och för snabbt och har vi inte varit stressade och oroliga tidigare så blir vi det tack vare felaktig andning. Pröva på att andas snabbt och ytligt samtidigt som du har axlarna uppdragna så märker du vad som händer. Om vi inte är vana att stilla oss och andas djupt ner i magen kan det trigga igång stark oro och den automatiska reaktionen är flykt – vi vill bort från den obehagliga känslan. Se om du kan stanna i känslan och låta den få vara där tills den går över – för det gör den. Kroppen söker alltid balans men när vi börjar mata på med tankar om fara kan kroppen inget annat än att svara på det genom att försätta sig i beredskap för att fly eller fäkta. Kom ihåg att det är bara tankar och bilder du skapar om obehaget du ev upplever när du slappnar av. Tankar och bilder kan inte skada dig eftersom de är inget annat än tankar och bilder. Här kan du läsa mera om andningstekniker.

4.  Lyssna och observera! Du har säkert tänkt en snabb tanke när du har tagit på dig skorna i hallen för att åka och hämta ditt barn på dagis eller vad det nu kan vara att du borde ta med plånboken men gör det inte för du ska ju bara hämta ditt barn. Du inser sedan på väg till dagis att mjölken och toapappret är slut. Vad var det som hände? Jo, din inre röst sa att du skulle ta med plånboken men ditt intellekt var bara inställd på att åka till dagis. Vi är så vana att lyssna på vad som pågår uppe i huvudet att det ofta uppstår situationer där vi i efterhand säger att ”sjutton också att jag inte gjorde si eller så i alla fall som jag tänkte från början”. Hos en del människor kommunicerar den inre rösten via ”magkänslan” och hos en del använder den tanken som kanal. Stanna upp då och då under dagen och vänd dig inåt för att lyssna och känna in. Hur känns min kropp just nu? Vad känner jag just nu inför den här situationen? Vad tänker jag just nu?

 

Att träna upp vår förmåga att lyssna inåt och att lita på det vi hör hjälper oss att fatta bättre beslut i livets olika skeden. Vi får kontakt med en bundsförvant som vill inget annat än att vi ska må bra och vara sanna mot oss själva. Vi blir mera grundade i vår existens när vi har god kontakt med vår inre röst. Är vi för mycket uppe i huvudet förlorar vi kontakten med kroppen och det uppstår ”radioskugga”. Vi är kropp, själ och ande och dessa tre entiteter behöver få komma till tals, höras och samarbeta för att vårt ”ekosystem” ska fungera.

Låt inte den lilla rösten inom dig likt talgoxen gapa sig hes för att bli hörd. Talgoxen har inget annat val än att följa sin instinkt för sin arts överlevnad. Vi människor har däremot valmöjligheter. Frågan är om hur mycket av vår intuition ( jag vill inte kalla det för instinkt men var går gränsen mellan instinkt och intuition egentligen? ) har försvagats på bekostnad av vårt rationella jag och hur det påverkar oss som art i det långa loppet.

”Du måste träna upp din intuition. Du måste lita på den lilla rösten inom dig som talar om för dig exakt vilka beslut du ska ta, vad du ska säga”.   Ingrid Bergman

Det har varit 7 dagar med en ihärdig och molande migrän som inte har fått sitt slutliga utbrott. Vätskan i ryggmärgen har känts seg, jag mår bara illa och jag har varit fånge i en kropp som inte vill någonting annat än ingenting. Det verkar vara en typ av flunsa eller så är det en vink att varva ner. För en vecka sedan flög jag av cykeln p.g.a. en lömsk isfläck snyggt gömd under ett tunt snötäcke – jag hade hjälm, gudskelov. Sen dess har jag rejält ont på vänster revben. Jag är inte bra på att hantera fysisk smärta – jag blir ynklig, deprimerad och drar mig in i mitt skal.

När jag i morse fick höra att den svenska utrikeskorrespondenten Nils Horner hade blivit skjuten i huvudet av två män i Kabul så sjönk min redan sjunkande inre temperatur med ytterligare några streck. När jag sedan hörde Monica Zetterlund sjunga ”Under vinrankan” kunde jag inget annat än gråta. Det var inte bara för Nils Horner jag grät – det var för allt och alla. Det blir så när man är skör.

http://youtu.be/2F4lAwJbq8M

Jag har gjort en överenskommelse med mig själv att inte låta mig förgiftas av all den negativa energi som finns omkring mig. Jag har jobbat som en dåre de senaste åren med mig själv för att få kontroll över min depressiva sida som verkar vara en del av min personlighet och det har gått bra. I grunden är jag en otroligt positiv människa och jag har alltid trott på mänskligheten men när jag själv är under isen är det som om jag tappar min papperslapp som ett barfota barn i livet. Det är som om alla pusselbitar har kastats upp i luften och ligger utspridda runt mig och jag vet inte var jag ska börja plocka för att få ihop allting igen.

Det börjar väl svänga småningom och när huvudet har svalnat och när det har blivit fritt flöde i ryggmärgen så är jag på banan igen men just nu är det mesta bara så tungt och så sorgligt. Det är också en del av livet.

Inte kände jag Nils Horner men det gör faktiskt ont för hans reportage var något utöver det normala; han var äkta, respektfull och sket i att fraternisera med världens kostymklädda politiker och  ledare för han ville komma nära människorna som försökte leva sina liv värdigt – som du och jag. En röst har tystnat, ett par ögon har slutits och vi har förlorat en värdefull utrikeskorrespondent.

R.I.P Nils Horner

Nils Horner

                                          

Du har lärt dig att göra som alla andra gör. När du var liten var du uppmärksam på vad och hur andra gjorde, sade och inte sade och du lärde dig hur du ska göra för att fungera i samhället och med de människor du bodde med. Du kanske hade osynliga vänner och visste att du kom från ett annat ställe innan du hamnade här på jorden men de vuxna som fanns runt dig såg till att dessa ”fantasier” släcktes – om inte förr så när du sattes i skolbänken. Du domesticerades och lever nu enligt de överenkommelser du gjorde med din omgivning och dig själv under din uppväxt. Du kanske anar att det finns en annan dimension inom dig  – en gränslös, evig, sann och enkel – men det är som om det finns en ridå mellan den dimensionen och den du är i din fysiska kropp här och nu. De överenskommelser du har gjort med dig själv och din omgivning blir mer eller mindre ditt gissel eller din välsignelse  – det beror på hur du ser på det. En del kanske upplever att mycket av livsinnehållet är fejkat, tillgjort och sist och slutligen meningslöst och det kan leda till en känsla av tomhet och en obestämd längtan som skaver inombords. Det finns något mer, vi anar det i ögonvrån men vi får liksom inte tag i det – det är som om det där något gäckar oss hela tiden.

Don Miguel Ruiz kommer från en släkt med många healers. Hans liv gick dock längs andra vägar än healerns när han en natt körde rakt in i en betongvägg efter att ha somnat vid ratten. Hans upplevelser den natten ledde honom bl.a. via sin mor tillbaka till hans släkts schamaner och den djupa visdom som toltekerna ägde. Toltekerna var en samling vetenskapsmän och konstnärer som för ca 1000 år sedan i Mexico, bildade ett samhälle för att utforska och bevara förfädernas andliga kunskaper och seder. Toltekerna samlades i Teotihuacán – en gammal pyramidstad utanför Mexico City som har kallats för ”platsen där människan blir Gud”.

 

                                         

                                                                   travelmexico.com

Boken ”Fyra grundstenar till ett bättre liv” börjar med en berättelse om en man som för tre tusen år sedan fick insikten om att ”vårt verkliga jag är ren kärlek, rent ljus” och den insikten ligger som grund för bokens budskap. Don Miguel Ruiz berättar att vi alla har ingått tusentals överenskommelser med oss själva, andra, Gud, familj, partners, samhället, vår livsdröm, våra barn för att nämna några. De viktigaste av alla överenskommelser är ändå de som vi har ingått med oss själva; vilka vi är, vad vi kan och inte kan göra, vad vi ska tro,  hur vi ska bete oss och hur vi ska känna. Med dessa överenskommelser talar vi om för oss själva och andra vilka vi är, vad som är sant och inte sant, vad som är fantasi och vad som är verklighet, vad som är möjligt och inte möjligt. Ett stort problem med dessa överenskommelser är att många av dem är grundade på fruktan. Vi är rädda att inte vara omtyckta, godkända och värdiga. Vi är rädda att misslyckas och att frysas ut. Vi lider av separationsångest och prestationsångest och anpassar oss till omgivningen så till den milda grad att vi kompromissar med vilka vi egentligen är och tappar bort oss själva – allt för att bli älskade och sedda av andra.

Det ges ut böcker i rasande fart om hur vi kan hitta tillbaka till våra autentiska jag, hur vi kan leva sannare och enklare, vilka steg vi ska ta för att bli fria och glada men när jag läser den här boken känns den som en koltrasts kvitter mitt i en skränande måsflock; det är så enkelt, så självklart och så rent. Det enkla och okomplicerade som inte kräver annat än ärlig uppmärksamhet och genuint intresse verkar ändå inte vara tillräckligt för oss? Vi vill göra det svårt och linda in vår längtan och våra intentioner i ritualer och processioner så till den milda grad att substansen slukas upp av formen.  Det kan helt enkelt inte vara så enkelt som att:

1. Vara sann i mitt taloch nej, det är inte så enkelt för denna första överenkommelse är den svåraste. Ord är makt, ord är kraft. I begynnelsen var ordet och ordet var hos Gud och ordet var Gud, enligt Johannesevangeliet och det är inte bara i Bibeln vi kan hitta dessa ord. Det jag säger har kraft. Det jag säger kan skapa skönhet eller ett rent helvete på jorden. Ordet är ett tveeggat svärd och jag kan befria eller förslava med det jag säger. Vi är som trollkarlar som kan förhäxa någon eller lösa någon från förtrollning.  Så var vaksam på de överenskommelser du har ingått med dig själv och vad du säger till dig själv! Om du går omkring och säger att du är dum eller inte tillräckligt smart så kommer du förmodligen att leva upp till det du säger tills någon kommer och bryter förtrollningen genom att säga att du är bra som du är och att du kan mera än du tror. Att vara sann i vårt tal innebär att inte vända orden mot oss själva. Vi ska heller inte glömma att det vi säger om andra också har direkt effekt på dem vi  pratar om och på oss själva.

2. Ta ingenting personligt. De människor jag möter har alla sina egna överenskommelser om vilka de är och hur de ska bete sig. Därför ska jag inte ta det personligt om någon förolämpar mig. Don Miguel skirver att jag tar det personligt eftersom jag instämmer i det den andra säger, vad det än må vara som har sagts. Så snart jag instämmer så tränger giftet in i mig och jag är fången i helvetesdrömmen. Det är viktigt att komma ihåg att ingenting andra människor gör beror på mig. Vi ser alla på världen med olika ögon, vi skapar alla vår egen film och det är på vårt ansvar hur vi bemöter andra. Vi behöver inte ens ta våra egna åsikter om oss själva personligt och det tycker jag är en helt underbar tanke! Så befriande! Att ta någonting personligt är som att be om att få lida. När vi inte tar någonting personligt kan vi säga ”Jag älskar dig” utan rädsla att bli förlöjligade eller bortstötta. Vi kan be om det vi behöver och vi kan säga ja eller nej utan att få skuldkänslor

3. Ta ingenting för givet.  Hur många gånger har vi inte tagit för givet vad andra tänker och tycker? Vi har också en tendens att förvänta oss att andra ska veta vad vi tänker utan vi talar om det. När så våra outtalade förväntningar inte uppfylls blir vi sårade och kränkta och vi attackerar för att visa hur sårade vi är. Att ta saker för givet ställer bara till besvär och onödiga missförstånd. Vi tar folk för givna och särskilt genom skvaller sprider vi giftet vidare eftersom det oftast är om sånt som vi tar för givet som vi skvallrar. Vi är rädda för att be om klargöranden och vi försvarar hellre våra felaktiga antaganden än att medge att vi har fel. Vi tror också att andra ser på oss och världen på samma sätt som vi själva gör. Om vi går omkring och tycker att vi är värdelösa så tror vi att alla andra tycker samma sak – det är verkligen en helvetesdröm men inget annat än en dröm, en delusion! Den här vanföreställningen att vi tror att alla andra ser, tänker och tycker som oss själva är det största vi tar för givet. När vi blir medvetna om alla våra ritualer i syfte att rättfärdiga våra tankar och känslor kan vi bestämma oss för att börja kommunicera på ett ärligt och rakt sätt. Här kommer att vara sanna i vårt tal in. Don Miguel Ruiz skriver att vit magi är att använda orden till skapande och kärlek, till att ge och dela med sig. Svart magi är motsatsen där vi förtalar, sårar, skvallrar, ljuger och förhäxar. Istället för att ta något för givet kan vi lära oss att fråga och ta reda på hur det ligger till.

4. Gör alltid ditt bästa. För att de tre andra överenskommelserna ska rotas i oss och bli en naturlig del av våra liv behöver vi ha ett verktyg att nöta in dem med. Att göra sitt bästa kan variera lika ofta som vårt humör varierar flera gånger under en och samma dag – ibland gör vi riktigt bra och ibland tycker vi att vi inte lyckas alls. Att göra sitt bästa betyder inte att göra mer än man orkar. Kvaliteten på det vi gör skiftar men så länge vår intention är att göra vårt bästa så ska vi göra det – varken mer eller mindre. Överpresterar vi blir vi trötta och underpresterar vi blir vi besvikna på oss själva. Att göra vårt bästa är att handla – inte att prestera. Det är i själva handlingen som glädjen finns och vi känner djup tillfredsställelse i att göra saker för att vi tycker om det. I vårt resultatstyrda samhälle upprätthålls känslan av att aldrig räcka till, att aldrig prestera tillräckligt och det är en helvetesdröm vi kan vakna ur genom att lära oss känna tillfredsställelse genom att tycka om det vi gör. Tycker vi om det vi gör så blir allting lättare att göra och mera njutbart. När vi gör vårt bästa så lär vi oss också av våra misstag – förutsatt att vi är medvetna om misstagen. Det finns ingenting som misslyckande utan enbart lärdomar och läxor. Genom erfarenheterna blir vi våra egna mästare.

De fyra överenskommelserna är en sammanfattning av förvandlingens mästerskap, ett av toltekernas mästerskap. Vi kan alla bli mästare i våra liv. Kunskapen finns där och den väntar på att vi ska använda den.

Viktor Frankl skrev i sin bok ”Livet måste ha mening” om nödvändigheten att höja sig över lidandet för att se livet ur ett perspektiv där lidandet inte kan påverka. Toltekernas fyra överenskommelser – om efterlevda – leder också till att vi lever våra liv i tillfredsställelse, glädje och generositet och i enlighet med dem vi är; ren kärlek och rent ljus.

Boken lämnar i mig en känsla av lätthet, hopp och att allting finns där – bara vi öppnar ögonen och sträcker ut händerna.

Jag är väldigt sugen på att åka till Teotihuacán på en retreat/healingresa tack vare boken och när jag gör det så har jag uppfyllt en av mina drömmar från tonåren. Don Miguel Ruiz och hans son don Jose Ruiz har årliga resor till den gamla staden som också är en inre resa och jag känner att jag vill lämna något vid den där pyramidens fot. Medan jag väntar på att resan ska bli av så ska jag läsa den nyutkomna ”The Fifth Agreement” som far och son har skrivit tillsammans och som också bygger på toltekernas visdom.

                                           

                                                                   chopra.com