Monthly Archives: november 2013

                                                                      

”Varje tanke är en uppfattning, bedömning”, har Eckhart Tolle sagt. Jag tänkte lägga till – som på impuls – att han har rätt men då har jag värderat hans tanke vilket jag inte ska göra. Hur ofta kommer du på dig själv att du tänker som du tänker? Hur ofta kommer du på dig själv att identifiera dig med det du tänker? Antagligen inte så ofta. Jag lever i en tankekonstruktion som jag identifierar mig med – vem jag är baserad på min egen historia, mina föräldrars, mitt lands osv.

När jag identifierar mig med mina tankar om mig själv, måste jag ha en ”fiende” som stärker och försvarar historien om mig själv. Jag kan rada upp hur många exempel som helst på personer och situationer som jag har använt som fiender och som förstärkare till min tankekonstruktion om mig själv. Jag värderar något som bra eller dåligt, för eller emot och på kollektiv nivå ser vi dagligen handlingar som manifesterar tankekonstruktioner om ”oss” och ”dem”. Jag söker omedvetet efter något utanför mig att reagera på för jag – eller mitt ego – behöver ständigt fiender för att stärka sig själv. Jag reagerar på andras dumheter, på världens galenskaper och tycker att världen borde passa in i min tankekonstruktion om mig själv och min uppfattning om världen. Så går vi alla om kring i våra föreställningar om hur saker och ting ligger till utan att fatta att det är våra egna tankekonstruktioner vi bygger vår verklighetsuppfattning  på och som bara finns i våra huvuden. Jag ser ju annorlunda på saker än vad någon annan gör och vice versa – vad är sant?

När jag utgår från att mina tankar om någonting är sant, tenderar jag att fixera dem så att de återkommer som upprepningar. Jag klänger mig fast vid mina uppfattningar om något eftersom jag identifierar mig med dessa. Om jag är lagd åt det hållet att jag måste ligga vaken om nätterna och älta problem kan jag säga till mig själv och andra att det är ett bevis på att jag ”bryr mig”, att det är ”mänskligt” och om jag inte gör det är jag oansvarig! Men har det hjälpt mig eller dem jag ligger vaken för om nätterna? Att vara orolig är att inte kunna acceptera saker som de är – just nu. Att vara orolig är att identifiera sig med tanken och en del psykologer säger att 95 % av våra tankar är meningslösa! Hur svårt är det inte att överge meningslösa tankar – de är ju en del av mig! När jag finner mig tvungen att överge en föreställning kan det svida till ordentligt i egots tjocka skinn.

                                               

Jag uppehåller mig för det mesta i det förgångna eller i framtiden. Jag upprepar min historia i tankarna och repeterar en tänkbar framtid men glömmer att det enda som egentligen är sant är NU. Åren går, jag uppehåller mig allt oftare i det förflutna, framtiden ser ut att krympa och i trycket av dessa två dimensioner pressas jag ut från LIVET SOM PÅGÅR NU!

 Allt som är nu är just vad det är – det är. Det finns varken ett förflutet eller en framtid förutom i vår linjära tidsuppfattning. Att acceptera att allt ”är exakt som det är just nu” öppnar upp för möjligheten att agera utgående från det som är – inte från mina reaktioner på det som är. Mina reaktioner föds ur mina på förhand inprogrammerade föreställningar om det som är och med dem följer känslor som manar till handling.  Jag kan inte påverka det som är med att värdera det som bra eller dåligt utgående från min föreställning. Jag kan de facto inte påverka det som är. Det jag kan påverka är mina tankar om det som är och hur jag än försöker värja mig för det faktum att  jag är ansvarig för hur jag tänker så kommer jag inte undan.

Mänskligheten har gått på egotrippar i tusentals år och det har varit en nödvändighet i evolutionen. Eckhart Tolle menar att nu har vi kommit till en punkt i mänsklighetens historia där egots tankekonstruktioner håller på att rasa samman för att de tjänar inte längre något syfte. Att vara fast i identifikationerna med våra tankar är att vara ”omedveten” och en medvetandehöjning sker på många områden just nu. Med denna förändring följer också en intensifierad motattack från olika håll – egots många förklädnader – och det är precis så det fungerar med allt som genomgår en förändring eller metamorfos. Motståndet är alltid värst innan man når backkrönet. Det gör ont i fjärilslarven när den ska ut ur sin puppa för att kunna sprida ut sina vingar att torka i vinden och i solens varma strålar och leva resten av sitt korta liv som fjäril.

Min främsta uppgift och mitt största ansvar ligger i att bli medveten om mina tankar, observera dem som enbart tankar och inte som en del av min identitet. När jag har kommit så långt kan jag börja se andra som ” de är” och inte utgående från mina föreställningar om dem kan jag vara tillsammans med dem – nu. När jag kan se andra som de är behöver jag inte skapa fiender. När jag inte behöver skapa fiender – de finns bara i mitt huvud! – kan jag leva och låta leva. Jag kan samexistera med andra utan att värdera och döma och istället koncentrera mig på vad som behöver göras för att rädda den här vackra planeten vi har fått att förvalta. Det är dags att vakna upp ur den personliga och kollektiva egotrippen och gå ut i världen – som den är! – för att se vad som behöver göras. NU!

                                 

 

Fotbeklädnader har alltid varit ett problem för mig. Det finns liksom inga skor som mina fötter gillar och de får alltid skavsår eller blåa tånaglar. De enda skor som hittills har godkänts är flipflopsandaler men nu är det kallt ute och snart kommer det snö även om det ser mörkt ut med det just nu. Ett par skodoningar som dock har följt med i varje flytt under de senaste 30 åren är ett par rejäla vandringskängor som är fula som stryk men ajaj vilket grepp om underlaget de har! Jag har inte gått många timmar i dem sedan de införskaffades för dyra pengar 1983 i Umeå men idag var vi ute på en lång skogsvandring och de ville klättra på stock och sten. Jag blev imponerad över stadigheten och jag kände mig jordad i allra högsta grad. De är nästan som kängor med stålhättor och jag lekte med tanken hur de skulle kunna fälla en alltför närgången björn eller något annat hotfullt element som korsade min stig. I fantasin är allting möjligt…

Som ambitiös men något vilsen 20-åring var det helylle som gällde. Jag jobbade, lärde mig spela altblockflöjt och åt hirsgröt. Allt skulle vara ”naturligt” och helst hade jag velat att hela världen skulle ha doftat fårull och mossa, antar jag. Förmodligen såg jag inte klok ut med mina Lundhags Jämtkängor, en urful fårskinnsmössa nedtryckt över flätorna och min högt älskade, blå ”ladugårdsrock” som jag bar vinter som sommar och som till det bittra slutet hölls ihop med säkerhetsnålar. För att inte glömma palestinasjalen och de lila manchesterbrallorna! 

                                     

Dessa kängor kan spännas på skidor också – i fall jag skulle tvingas staka mig över ett snötäckt kalfjäll en stormig vinterdag. Det är föga troligt att jag kommer att uppleva det men man ska aldrig säga aldrig. Någon baktanke med att släpa dem med mig under alla dessa år måste det ju ha funnits? Men då gäller det att susa fram på rediga skidor och inte på dessa dagens tandpetare i plast som man ska freestyla sig fram på. Nej, tunga träskidor ska det vara så man hålls kvar på marken. För många år sedan fick jag för mig att åka ut i skidspår som jag inte hade gjort på länge och kunde konstatera att mina skidor var från stenåldern; de vara alldeles för breda för spåren och jag kände mig som något som hade vaknat mitt under en vinterdvala och förirrat sig ut bland människor när spänstiga och beniga skidåkare skrevade sig förbi i uppförsbackarna där jag stakade mig fram – gåendes på skidorna. Det kändes mycket förvirrande.

                                    

 

Nu är det inte bara dessa kängor som har kommit fram igen. För någon dag sedan tipsade min dotter om ett par näbbstövlar på ett loppis som hon tyckte skulle passa mig. Jag har också varit insnöad på näbbstövlar anno dazu mal. Och nu är jag ägare till ett par igen och jag fick dem för ett mycket bra pris. Det känns som om ”what goes around, comes around”. Vad det nu ska betyda. Men om jag kommer med en ful fårskinnsmössa på huvudet hoppas jag verkligen att någon säger till. Någonstans måste gränsen dras! 

                                     

Det här är en gräslig teckning och det ser ut som om jag hade klumpfötter – antagligen såg det ut så också. Men något åt det här hållet var det…

                                                             

Jag hade en illusion om att bli en i skaran av flitiga bloggare som levererar fyndiga, roliga och intelligenta texter som känns aktuella och som andra kan känna igen sig i och som engagerar och som….tja, allt vad som nu förväntas av en blogg för att få många läsare. Problemet är att jag just nu inte hittar något intressant att berätta – om jag inte går in på personliga, gärna lite sunkiga och på gränsen till kika-genom-nyckelhålet grejer men det anser jag är meningslöst. I ärlighetens namn fattar jag inte varför jag skriver det här heller men säkert finns det någon tanke bakom – den har bara inte kommit upp till ytan ännu, tror jag. 

En sak som stör mig är alla böcker jag aldrig kommer att hinna läsa innan jag tar ner skylten. Jag anhåller härmed om ett extra liv! Kan man få ett extra liv om man spelar sina kort väl eller lyckas skjuta ner alla bollar som är i luften? Jag köper böcker på löpande band och jag tycker verkligen att Adlibris borde ge någon sorts rabatt åt en som mer eller mindre bor på siten. Senaste bokinköpen skedde i London förra veckan på en konferens för hypnoterapeuter och psykoterapeuter. Inte världens billigaste böcker men å andra sidan är allt relativt och dessutom ser jag det som en investering i min egen kompetensutveckling. Dessa böcker + många till ligger här och där i huset och det känns skönt. Min dröm sedan tonåren är att skapa ett rum som är ett bibliotek där jag sitter och låter mig inspireras av stora tänkare och där jag skriver på min bok. Jag vet att många går och bär på liknande drömmar. Jag har flyttat x antal gånger och alla dessa boklådor som jag har släpat med mig! En gång fick jag ett anfall och rensade bland alla böcker och förde två lådor till ett antikvariat. Och vad hände? Jo, ca ett år senare insåg jag att en bok jag absolut hade behövt just då var en av dem jag gav bort. Så om någon har böcker av Martinus som ligger och skräpar så är jag en hugad spekulant. Jag stötte på hans filosofi på tidigt 1980-tal i samband med att jag jobbade på Mariagården i Kassjö, en tid som blev en viktig vändpunkt i mitt synsätt på tillvaron. En härlig arbetsplats! Jag kan faktiskt komma på mig själv känna stor saknad och längtan efter Mariagården. Egentligen vet jag inte varför jag anser att jag ska läsa Martinus ( det kan vara bara av sentimentala skäl jag vill ha en bok av honom ) men jag är nyfiken och allt tänkesätt som går utanför normen attraheras jag av. Det jag däremot blir tröttpå är när folk påstår saker som de sist och slutligen inte vet någonting om. Jag vet ingenting och därför kan jag inte säga vad som är sant eller falskt. Jag måste själv ta reda på vad som fungerar för mig och låta andra hitta sina vägar. Att vara en sökande människa betyder inte att man inte är nöjd med livet – det är ett sätt att leva. En fråga väcker en ny fråga. En del människor ställer inte så värst många frågor och det är också ett sätt att leva. 

                      

Just nu består min bokhög av arbetsrelaterad litteratur. Jag har ännu inte riktigt omfamnat e-böckerna men de kommer nog också småningom in på listan. Det är något speciellt ändå med att hålla i en bok, känna papprets kvalitet och doften. Usch, vilken torrt och tråkigt inlägg det här blev men min bloggaridentitet känns lite förvirrad och trevande just nu. Jag spånar väl runt så länge…

Snart fyller mitt söta barnbarn Michelle 4 år och hon ska få Pettson & Findus Målarbok. Snart kommer hon att knäcka koden hur bokstäver blir till ord och jag hoppas att hon kommer att uppleva något liknande som jag gjorde när jag som 4-5-åring satt på golvet med boken om Askungen och läste min första mening och förstod att jag hade gjort det…det var som om himlen öppnade sig, jag korsade en gräns i mitt inre landskap och jag visste någonstans i mitt barnasinne att jag hade öppnat dörren till kunskapens universum. Ingen unge på denna planet borde förnekas den upplevelsen.