Okategoriserade

I går var det vårdagjämning, dagarna blir nu längre än nätterna och vi människor i den kalla Nord kravlar oss upp ur våra hålor – bleka och med kisande ögon likt nyfödda varelser. Efter en tid i mörker och introvert tillvaro kommer vi upp till ytan igen och blir mera utåtriktade. Energin som i några månader har varit låg och kanske utan klar rikting riktar sig nu utåt, uppåt, vill expandera och brista ut i grönska och utomhusaktiviteter.

Att det i skrivande stund blåser och river till där ute ser jag som en bra beskrivning på rörelse, en sorts otålighet och det påverkar också oss. En del av oss sår och planerar sommarens trädgård, andra surfar på bårsajter medan andra drar sig undan det starka solljuset och den oroliga luften. Det är inte självklart lätt att vara i en energistorm även om den första tanken är att det är häftigt och frigörande. Hur det än är och hur vi än reagerar är det viktigt att lyssna in vad som känns bra. Vill vi stanna inomhus fast solen öser kaskader av ljus över oss är det ok för en del människor klarar inte av att få allt på en gång över sig. ”Ögon känsliga för grönt”, som poeten och sångerskan Barbro Hörberg sa i sin sång 1973.

En del känner starkt vemod när våren dansar in. Det kan för en del verka helt skruvat men det handlar om energi och hur vi tar upp och lever ut den. Också en förväntan på sommaren och hur lyckliga vi ska vara då kan kännas provocerande om man är den mera introverta typen som blir fort trött av för mycket aktivitet.

Antalet självmord ökar något under denna period. Ljuset ger mera energi till det man inte har orkat slutföra under den mörka perioden. Det är som med antidepressiva mediciner där också risken för självmord ökar under de första två-tre veckorna p.g.a. ökad energi. De negativa tankarna – som inte automatiskt dämpas eller försvinner med läkemedel! – får också mera energi och kan resultera i handling.

Ja visst gör det ont

Ja visst gör det ont när knoppar brister.

Varför skulle annars våren tveka?

Varför skulle all vår heta längtan 

bindas i det frusna bitterbleka?

Höljet var ju knoppen hela vintern.

Vad är det för nytt, som tär och spränger?

Ja visst gör det ont när knoppar brister,

ont för det som växer

                              och det som stänger.

 

Ja nog är det svårt när droppar faller.

Skälvande av ängslan tungt de hänger,

klamrar sig vid kvisten, sväller, glider  –

tyngden drar dem neråt, hur de klänger.

Svårt att vara oviss, rädd och delad,

svårt att känna djupet dra och kalla,

ändå sitta kvar och bara darra  –

svårt att vilja stanna

                              och vilja falla.

 

Då, när det är värst och inget hjälper,

Brister som i jubel trädets knoppar.

Då, när ingen rädsla längre håller,

faller i ett glitter kvistens droppar

glömmer att de skrämdes av det nya

glömmer att de ängslades för färden  –

känner en sekund sin största trygghet,

vilar i den tillit

                              som skapar världen.

                                                                            Karin Boye ( ur diktsamlingen För trädets skull )

 

Nu vaknar Moder Jord och ger av sitt kommande överflöd till oss. Tacka henne och ge också tillbaka gåvor i form av respekt och kärlek. Kom ihåg, utan henne är vi ingenting. Gå ut och hälsa Fader Sol, Broder Vind och Syster Måne. Känn in hur dessa energier finns oberoende om vi finns med eller inte, det är upp till oss hur vi mycket vi vill vara delaktiga i ständigt pågående skapelseprocessen – det kan ge häpnadsväckande insikter!

Fridens liljor!

 

 

Vi lever i ett ständigt brus av ljud; radio, tv, bilar, telefoner, surrande elektronik mm. Jag lyssnade häromdagen på en talgoxe inne i stan som satt i ett träd nära en bensinmack och gapade för full hals som för att överrösta alla bilar. Det var nästan hjärtskärande att höra denna kärlekskranke hanes desperation för att fånga en hona. Det är inte lätt att vara en liten fågel som måste använda sin sång för att locka till sig en kärlekspartner i en miljö som ständigt sjuder av ljud. Jag hoppas att den tappra lilla talgoxen har fått lön för mödan vid det här laget.

Vi människor försöker också överrösta varandra för att höras. Vi kanske inte går omkring och gapar dagarna i ända för att höras men i denna ständiga ljudmatta som vi utsätts för dagligen – vi blir snarare mera döva, skulle jag vilja påstå. Vår förmåga att höra det lilla, det viskande och det som pågår samtidigt men på ett annat plan har försämrats. Vi är så vana att det ska vara ljud runt oss att när det blir tyst och rörelsen stannar upp blir vi oroliga. Tystnaden känns hotfull. När det är tyst kan vi ana att det pågår någonting inom oss som vi annars inte är medvetna om p.g.a. så mycket annat distraherar oss.

Vår inre röst kan ta sig ton på olika sätt. Om vi t.e.x. inte lyssnar på vår kropps olika signaler på att vi borde bromsa in och vila så kommer kroppen likt den lilla talgoxen att skrika till slut för att bli hörd. Vi blir utbrända, deprimerade och får olika smärtproblem. Vi förstår inte vår kropps signaler eftersom vi inte har så bra kommunikation med den – den bara typ finns där medan vi är uppe i huvudet och försöker leva ett helt liv däruppe.

Vår inre röst är så hög som vi är villiga att lyssna på den. Ju mer vi har kontakt med den desto tydligare hör vi den. Vi kan träna oss i att bli bättre på att lyssna på vår inre röst som är språkrör för vår visa och kloka del – den som vill oss väl och vet vad vi behöver och vad som är viktigt för oss att leva ett fullödigt och sant liv.

Fyra tips på att bli bättre på att höra din inre röst /träna upp din intuition:

1. Skapa utrymme för lugn och ro. Städa undan saker som ligger och skräpar, gör dig av med saker du inte längre behöver eller vill ha. Gör dig av med sånt som distraherar. Har du inte möjlighet att ha ett skilt rum för stillhet kan du skapa ett rum i rummet där du känner dig bekväm och avslappnad.

2. Öppna dig för att ta emot budskap. Känns det till en början jobbigt att bara sitta och vara så kan du skriva ner dina tankar eller varför inte rita eller måla. Våga vara förbehållslös inför de tankar och känslor som kommer fram, låt dem tala till dig och försök att undvika att analysera, döma eller ifrågasätta. Vårt intellekt är ofta den dominerande operatören och det har sitt sätt att se på saker och ting som inte alltid stämmer överens med det som stiger upp ur det undermedvetnas domän. Det finns olika tekniker att ta till för att upptäcka och utforska våra inre landskap. Personligen använder jag mig av Janet Conner’s bok ”Writing down your soul” som jag har nämnt i ett tidigare blogginlägg.

3. Andas djupt och långsamt. Vi glömmer ofta att andas ut ordentligt. Utandningen löser upp spänningar och hjälpa oss göra av med överskott av koldioxid. För mycket koldioxid i blodet gör att det blir surt och rubbar den viktiga syra-basbalansen. Vi andas ofta för ytligt och för snabbt och har vi inte varit stressade och oroliga tidigare så blir vi det tack vare felaktig andning. Pröva på att andas snabbt och ytligt samtidigt som du har axlarna uppdragna så märker du vad som händer. Om vi inte är vana att stilla oss och andas djupt ner i magen kan det trigga igång stark oro och den automatiska reaktionen är flykt – vi vill bort från den obehagliga känslan. Se om du kan stanna i känslan och låta den få vara där tills den går över – för det gör den. Kroppen söker alltid balans men när vi börjar mata på med tankar om fara kan kroppen inget annat än att svara på det genom att försätta sig i beredskap för att fly eller fäkta. Kom ihåg att det är bara tankar och bilder du skapar om obehaget du ev upplever när du slappnar av. Tankar och bilder kan inte skada dig eftersom de är inget annat än tankar och bilder. Här kan du läsa mera om andningstekniker.

4.  Lyssna och observera! Du har säkert tänkt en snabb tanke när du har tagit på dig skorna i hallen för att åka och hämta ditt barn på dagis eller vad det nu kan vara att du borde ta med plånboken men gör det inte för du ska ju bara hämta ditt barn. Du inser sedan på väg till dagis att mjölken och toapappret är slut. Vad var det som hände? Jo, din inre röst sa att du skulle ta med plånboken men ditt intellekt var bara inställd på att åka till dagis. Vi är så vana att lyssna på vad som pågår uppe i huvudet att det ofta uppstår situationer där vi i efterhand säger att ”sjutton också att jag inte gjorde si eller så i alla fall som jag tänkte från början”. Hos en del människor kommunicerar den inre rösten via ”magkänslan” och hos en del använder den tanken som kanal. Stanna upp då och då under dagen och vänd dig inåt för att lyssna och känna in. Hur känns min kropp just nu? Vad känner jag just nu inför den här situationen? Vad tänker jag just nu?

 

Att träna upp vår förmåga att lyssna inåt och att lita på det vi hör hjälper oss att fatta bättre beslut i livets olika skeden. Vi får kontakt med en bundsförvant som vill inget annat än att vi ska må bra och vara sanna mot oss själva. Vi blir mera grundade i vår existens när vi har god kontakt med vår inre röst. Är vi för mycket uppe i huvudet förlorar vi kontakten med kroppen och det uppstår ”radioskugga”. Vi är kropp, själ och ande och dessa tre entiteter behöver få komma till tals, höras och samarbeta för att vårt ”ekosystem” ska fungera.

Låt inte den lilla rösten inom dig likt talgoxen gapa sig hes för att bli hörd. Talgoxen har inget annat val än att följa sin instinkt för sin arts överlevnad. Vi människor har däremot valmöjligheter. Frågan är om hur mycket av vår intuition ( jag vill inte kalla det för instinkt men var går gränsen mellan instinkt och intuition egentligen? ) har försvagats på bekostnad av vårt rationella jag och hur det påverkar oss som art i det långa loppet.

”Du måste träna upp din intuition. Du måste lita på den lilla rösten inom dig som talar om för dig exakt vilka beslut du ska ta, vad du ska säga”.   Ingrid Bergman

Det har varit 7 dagar med en ihärdig och molande migrän som inte har fått sitt slutliga utbrott. Vätskan i ryggmärgen har känts seg, jag mår bara illa och jag har varit fånge i en kropp som inte vill någonting annat än ingenting. Det verkar vara en typ av flunsa eller så är det en vink att varva ner. För en vecka sedan flög jag av cykeln p.g.a. en lömsk isfläck snyggt gömd under ett tunt snötäcke – jag hade hjälm, gudskelov. Sen dess har jag rejält ont på vänster revben. Jag är inte bra på att hantera fysisk smärta – jag blir ynklig, deprimerad och drar mig in i mitt skal.

När jag i morse fick höra att den svenska utrikeskorrespondenten Nils Horner hade blivit skjuten i huvudet av två män i Kabul så sjönk min redan sjunkande inre temperatur med ytterligare några streck. När jag sedan hörde Monica Zetterlund sjunga ”Under vinrankan” kunde jag inget annat än gråta. Det var inte bara för Nils Horner jag grät – det var för allt och alla. Det blir så när man är skör.

http://youtu.be/2F4lAwJbq8M

Jag har gjort en överenskommelse med mig själv att inte låta mig förgiftas av all den negativa energi som finns omkring mig. Jag har jobbat som en dåre de senaste åren med mig själv för att få kontroll över min depressiva sida som verkar vara en del av min personlighet och det har gått bra. I grunden är jag en otroligt positiv människa och jag har alltid trott på mänskligheten men när jag själv är under isen är det som om jag tappar min papperslapp som ett barfota barn i livet. Det är som om alla pusselbitar har kastats upp i luften och ligger utspridda runt mig och jag vet inte var jag ska börja plocka för att få ihop allting igen.

Det börjar väl svänga småningom och när huvudet har svalnat och när det har blivit fritt flöde i ryggmärgen så är jag på banan igen men just nu är det mesta bara så tungt och så sorgligt. Det är också en del av livet.

Inte kände jag Nils Horner men det gör faktiskt ont för hans reportage var något utöver det normala; han var äkta, respektfull och sket i att fraternisera med världens kostymklädda politiker och  ledare för han ville komma nära människorna som försökte leva sina liv värdigt – som du och jag. En röst har tystnat, ett par ögon har slutits och vi har förlorat en värdefull utrikeskorrespondent.

R.I.P Nils Horner

Nils Horner