20141004_160510

 

Som jag nämnde i mitt senaste inlägg vill jag idag berätta lite om en kvinna som hade ett mycket stort inflytande på kyrkofadern Augustinus och hans ”Bekännelser” som han skrev omkring år 397. Jag erkänner att jag inte har läst ”Bekännelser” fast jag har med jämna mellanrum tänkt att jag borde det. Varför? Tja, för att jag är intresserad av andlighet i största allmänhet och av stora tänkare i synnerhet. Augustinus har ju satt djupa spår i kristendomen och hans tankar om Gud, synd och sånt finns inflikade i kyrkliga texter så för min del hör det till någon sorts allmänbildning att åtminstone känna till något om denne man. Just nu känner jag dock ingen större längtan till att dyka ner i hans tankevärld ( jag misstänker dock att jag skulle finna mig väl till rätta där ) och det är tack vare en mycket intelligent kvinna som stod honom mycket nära. Men ”Confessiones” är fortfarande på min läslista.

Jag vandrade mellan bokhyllorna på biblioteket en eftermiddag efer jobbet på jakt efter något som kunde ge mig lite tuggmotstånd. Jag frågade efter någonting av Augustinus eller Marcus Aurelius ( filosofiskt värre! ) men fick inte napp. Men sällsamma äro ödets vägar! Jag ser en bokrygg med titeln Vita Brevis. Det visade sig vara en samling handskrifter skrivna av Floria Aemilia till sin käre Aurelius som var Augustinus andra namn. Författaren Jostein Gaarder var på en bokmässa 1995 i Buenos Aires och besökte en dag ett antikvariat där han hittade dem i en röd kartong med påskriften ”Codex Floriae”. Han betalade en ansenlig summa för dem och satte igång med att översätta de latinska handskrifterna till norska. Det antas nu att ”Codex Floriae” har nedtecknats i slutet på 1500-talet i Argentina. Detta brev tros vara skrivna av den kvinna som i många år levde tillsammans med Augustinus och som påverkade honom mer än vi kanske förstår. Det lär inte finnas vattentäta bevis för att brevet är skrivet på 300-talet av hans konkubin men Jostein Gaarder kan inte hitta bevis på att det inte är det och han är ganska övertygad om att brevet sändes till biskopen av Hippo Regius. Resultatet blev en bok som anses vara en roman med verklighetsbakgrund.

Floria visade sig vara en mycket intelligent kvinna och hon insåg att om hon skulle kunna bjuda sin käre Aurelius ett värdigt motstånd i det hon hade att säga honom så var hon tvungen att läsa allt han hade skrivit, filosoferna och de religiösa tänkarna han refererade till. Hon läste de stora diktarna och de fyra evangelierna. Augustinus påverkades mycket av manikéerna och platonikerna och Floria påpekade att hans förakt för sinnevärlden snarare kom från dem än från nasaréen själv. Hon var ett barn av sin tid där bl.a. gudinnan Venus fortfarande spelade en viktig roll för många kvinnor och män – 300-talet var en brytningstid på många sätt och kristendomen var fortfarande en ny religion som fick slåss om utrymme med de gamla romerska och grekiska gudarna och kristendomen spred sig mycket snabbt. I brevet refererar hon till några avsnitt av ”Bekännelser” och hennes oro för framtidens män och kvinnor under kyrkans inflytande kan skönjas redan tidigt i brevet: Jag fick alltså låna dina bekännelser av prästen här i Kartago, och du får förlåta att jag har skrivit av några avsnitt som jag vill kommentera närmare. Jag hoppas att du har tålamod att läsa mina utläggningar med öppet sinne. Eller mina bekännelser, om du så vill. Jag betraktar nämligen det här brevet som någonting mer än en personlig hälsning från mig till dig, det är också ett brev till biskopen av Hippo Regius. Åren har gått och mycket har förändrats sedan vi två omfamnade varandra. Därför är detta brev kanske lika mycket ett brev till hela den kristna kyrkan, eftersom du numera är en man med stort inflytande”.

Floria blev förvisad till Nordafrika, närmare bestämt till Kartago i Tunisien, efter att Augustinus bestämde sig för att den köttsliga lusten var synd och att den stod i vägen för hans själs frälsning. Det är i Kartago hon skriver brevet. De fick en son som Augustinus bestämde skulle heta Adeodatus vilket betyder ”Han som är given av Gud”. Dessvärre dog Adeodatus när han var 15 år men det framkommer inte hur han dog och Floria ser ingen större sorg hos Augustinus över sonens död: ”Och du hade ingen annan del i pojken förutom din synd, skriver du. Du borde skämmas, Aurelius, du som gav honom namnet Adeodatus! Du tror väl inte att Herren ryckte bort pojken för att hjälpa dig i din strävan att bli präst och biskop? Måtte han se i nåd till dina villfarelser!”

Floria och Augustinus verkade ha varit hett förälskade i varandra och hon beskriver deras heta kärleksstunder och hon skräder inte orden när hon anklagar honom för svek och hyckleri: ”Minns du ännu hur du brukade smeka mig över hela kroppen och liksom få alla knoppar att stå spända innan de öppnade sig? Som om du njöt av att plocka mig! Som om du lät dig berusas av mina dofter! Som om du närde dig av mina safter! Sedan gick du och sålde mig för din egen själs frälsning. Ett sådant svek, Aurelius, en sådan illgärning! Nej, jag tror inte på en Gud som kräver människooffer. Jag tror inte på en Gud som ödelägger en kvinnas liv för att frälsa mannens själ”

Augustinus’ mamma, Monnica, verkade ha ett mycket starkt inflytande på honom och Floria anade att hon utgjorde ett hot mot Monnicas planer för sin son. Floria ansågs inte fin nog för sonen och hon hade också höga ambitioner både när det gällde henne själv och sonen. Mamma Monnicas sikte låg på en hög position inom kyrkan för sin son. Dessutom verkade hon vara svartsjuk på Floria som tyckte att relationen mellan mor och son inte var riktigt sund. Hon hänvisar till Oidipus och frågar Augustinus som förtvivlat försöker göra sig fri från sinnenas begär varför han inte gör som Oidipus – sticker ut ögonen för att slippa se.

Florias oro för hur det ska gå för kvinnorna i den nya religionen väcktes av den misshandel hon utsattes för under ca ett år innan skilsmässan var ett faktum. Augustinus slog henne sönder och samman många gånger efter att de hade älskat: ”Hur kan vi någonsin glömma den vintern, Aurelius? Vi var åter på fest hos Venus och vi lekte som vi ville i hennes famn. Sa du inte den gången att du kände dig som ett visset träd som åter hade rest sig, eftersom det plötsligt hade kommit regn efter en lång torrsommar? Nu ska jag fatta mig kort, och det är inte bara för att skona dig. En eftermiddag, när vi åter hade delat Venus gåvor med varandra, vände du dig emot mig i plötsligt raseri. Sedan slog du mig. Minns du att du slog mig? Du, Aurelius, du som en gång varit en aktad lärare i retorik, du slog mig nästan sönder och samman bara för att du hade låtit dig frestas av min ömhet. Det var alltså jag som fick skulden för din åtrå. Jag har redan citerat Horatius men jag gör det omigen: ”När den dumme undviker ett fel, slår han om till dess motsats”. Du slog och skrek, biskop, eftersom jag åter hade blivit ett hot mot din själs frälsning.” Jag kan ju inte citera allt men modern Monnicas död hade gjort något med Augustinus. Han förändrades och blev kallare och hårdare i sinnet. Floria kände stor sorg och besvikelse och liknar sig vid det blodiga offerlammet som var nödvändigt för att himlens portar skulle öppnas. Hon kände att en ny tid hade börjat: ”Jag är rädd, Aurelius. Jag är rädd för vad kyrkans män en dag kommer att göra med kvinnor som jag. Inte bara för att vi är kvinnor – och som Gud har skapat till att vara kvinnor. Utan för att vi frestar er män – som Gud har skapat till att vara män. Du anser att Gud älskar eunucker och snöpingar mycket mer än män som också älskar kvinnor. Då bör du vara försiktig med att prisa Guds skaparverk, eftersom Gud inte har skapat mannen för att han ska snöpa sig. Jag kan inte glömma det som hände i Rom, och jag tänker nu inte på mig själv. För det var egentligen inte mig du gav dig på den gången. Det var Eva, nådige biskop, kvinnan. Och den som handlar orätt mot en, hotar många. Jag ryser av rädsla för att det ska komma en dag då kvinnor som jag dräps av den heliga kyrkans män. Och varför kommer dessa kvinnor att dräpas, nådige biskop? Jo, för att de påminner er om att ni har förnekat er egen själ och era egna möjligheter. Och för vems skull? Jo, för en Gud, säger ni, för honom som har skapat himlen ovanför er och också den jord där det veterligen finns kvinnor som sätter er till världen. Men Gud må förlåta er –  om han finns. Men en dag kommer ni kanske att dömas för att ni har vänt ryggen åt livets glädjeämnen. Ni förnekar kärleken mellan man och kvinna. Det kanske kan förlåtas er. Men inte att ni gör det i Guds namn”.

Denna livsbejakande kvinna, Floria, sörjde över att hennes tvillingsjäl Aurelius – också han en gång livsbejakande – hade förlorats till den nya gudinnan ”Kyskheten” och satt nu djupt inne i den mörka labyrinten bland teologerna och platonikerna. Man får inte veta så mycket om hans mor Monnica men det är inte långsökt att tro, på basen av Florias tankar, att hennes inflytande på Augustinus spelade en större roll än vi anar och att det i sin tur har satt spår i den kristna tron. ”Handen som gungar vaggan är handen som styr världen” som den amerikanske poeten William Ross Wallace skrev.

”Livet är så kort, Aurelius. Vi får hoppas på ett liv efter detta. Men vi får inte behandla varandra illa medan vi söker uppnå en existens vi inte vet någonting om”.

Kära Floria, om du bara visste hur rätt du hade! Så många kvinnor och män som har offrats på Kyskhetens altare. Venus står handfallen inför det gift som har smugit sig in i hennes gåvor och förstår inte vad som är så fel med att glädjas med henne. Du kunde inte förstå varför människan inte skulle njuta av mat och kärlek som bjöds av Gud. Du kunde inte förstå varför människan skulle släcka sina sinnen som hon hade fått av Gud. Det kan inte jag heller förstå. Floria, jag är glad över att du inte behöver uppleva vad förnekelser har lett till. Jag är glad över att du inte behöver se hur Venus smutskastas och förnedras varje dag överallt på denna jord. Men jag är så glad över att jag fick lära känna dig lite grann och att du stod på dig och inte lät dig döpas. För dig fanns det inte en vettig anledning att göra det. Du var redan döpt för du kände att du redan levde med honom, för var det inte han som hade skapat dig?

Fridens liljor!

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>